Studiet af Indiens forna språk, Sanskrit, och dess litteratur daterar sig från 1784. Men någon underrättelse om Rigveda fick man i Europa först genom engelsmannen Colebrooke 1805. Först 1830 utgaf emellertid Rosen efter i London befintliga manuskript ett »specimen». Och ett år efter hans död utkom (1838) första boken. Det mera inträngande och vetenskapliga studiet utgick från fransmannen Burnouf och fortsattes framför allt af tyskarne R. von Roth och Max Müller. Den senare utgaf Rigveda 1849—75; men redan 1861—63 utkom Aufrechts transskriberade upplaga. Den egentlige skaparen af den rigvediska forskningen är Roth, som i afhandlingar (från 1846) och framför allt i det enastående af honom och Boehtlingk utgifna storartade verket, ordbok öfver sanskrit (den s. k. Petersburgerordboken) 1852—75 nedlagt resultaten af sina storartade forskningar öfver Rigveda. I denna ordbok är nu Roths tolkning och därmed också uppfattning af Rigvedas innebörd och betydelse kodificerad.
Det finns en omkring 1350 e. Kr. i Indien under Sāyanas namn på sanskrit författad vidlyftig kommentar och delvis parafras till Rigveda. Det var helt naturligt, att man först vid tolkningen af Rigveda tillgrep detta hjälpmedel och lät leda sig däraf, så mycket hällre som man ansåg sig ha skäl att tro, att nämda kommentar var byggd på en oafbruten ännu lefvande tradition af de vediska sångernas betydelse och ursprungliga art. På denna grundval är engelsmannen H. H. Wilsons ännu ej helt och hållet offentliggjorda öfversättning gjord. Emellertid hade Roth i sina redan nämda arbeten med kraft och skärpa öfvertygat den vetenskapliga världen, att emellan den vediska tiden och dess uppfattning samt de indiska kommentatorerna i allmänhet icke förelåg någon oafbruten oförfalskad tradition. Dessas försök att tolka Rigveda vore lika väl som de europeiska lärdes endast filologiska tolkningar byggda på kännedomen om det klassiska sanskrit samt möjligen en och annan af traditionen fortplantad kultceremoni. Vår filologiska tolkning vore så mycket mera att föredraga, som vi, de europeiska lärde, betjäna oss af en så mycket säkrare och skarpare filologisk-kritisk metod, samt dessutom kunna taga den jämförande språkvetenskapen till hjälp. Endast i andra hand och som bekräftelse på de resultat man vunnit kunde man rådfråga de indiska kommentatorerna. Dessa grundsatser omfattades snart — en och annan t. ex. Goldstücker undantagen — af nästan alla västerländska Rigveda-forskare, t. ex. M. Müller, Whitney,
