A. Kuhn, Delbrück m. fl. och ha fått sig ett bestämdt uttryck i följande öfversättningar: Sjuttio hymner af Rigveda af Geldner och Kægi med bidrag af Roth samt Grassmanns öfversättning af hela Rigveda 1876—77.
Att en öfversättning af Rigveda måste få ett väsentligen olika utseende både till form och innehåll alltefter de olika åsikter om dess art och ställning i förhållande till den öfriga vediska litteraturen, som kunna göra sig gällande, är otvetydigt. Hela den vetenskapliga riktning, som fått sitt uttryck i de nämda öfversättningarna, har nu emellertid utgått från den allmänna uppfattningen af Rigveda, att dess innehåll visserligen vore af religiöst innehåll, men att de till grund för den religiösa poesien liggande religiösa föreställningarna och kulten vore i hög grad enkla och ursprungliga och grundade på en omedelbar naturåskådning. De vediska sångerna vore enligt denna uppfattning så att säga den primitiva mänsklighetens barnsligt stammande uttryck för dess uppfattning af en högre makt och dess förhållande till människan. De voro enkla som barndomen, men med all dennas friska poetiska fägring, stode i så nära förhållande som möjligt till naturen, med hvilken människan ännu hade den intimaste gemenskap. De rigvediska sångerna ansågos vara uttryck för de första rörelser »som komma en primitiv varelses hjärta att klappa inför de under, hvilkas återkomst hon väntade och fruktade, morgonrodnadens regelbundna uppgång, solens förutsedda nedgång i västerns afgrunder, åskvädrets mäktiga yttringar.» Denna riktnings målsmän antogo sålunda ett mycket stort afstånd i social och religiös utveckling mellan Rigveda och senare vediska alster. Följden häraf blef helt naturligt den, att öfversättningen visserligen så långt möjligt begagnade sig af de ordbetydelser, som utmärka det senare språket, men dock så, att man ville liksom prässa fram en ursprungligare, mera på omedelbar sinnlig åskådning beroende grundbetydelse och således bringa öfversättningen till innehåll och form mera i öfverensstämmelse med de till en del förutfattade åsikterna om de indiska ariernas förmenta ursprunglighet i kulturutveckling. Man ville således så litet som möjligt i Rigveda införa senare indiska religionsföreställningar och kulttermer.
Om också mycket i denna riktning är sant, så till vida som de religiösa föreställningarna och kulten voro enklare och omedelbarare än hvad under den senare vediska tiden var fallet, så är det dock
