onekligt, att den ledt till verkliga öfverdrifter. Hvaruti dessa bestå, torde till en del bli klart genom den följande framställningen. Så småningom har ånyo en riktning inom Rigveda-forskningen arbetat sig fram, som gent emot den Rothska förordat ett vidsträcktare användande af och förlitande på de indiske kommentatorernas åsikter. Denna riktning utgår vid sin tolkning af Rigveda från den förutsättningen i sak, att den ej är så att säga en indoeuropeisk skapelse utan alltigenom indisk, med specifikt indiska föreställningar och kultformer. Otvetydiga indicier i Rigveda sjálf anspela omedelbart på föreställningar och offerhandlingar, som sedan med allt större klarhet och utförlighet behandlas i den senare vediska litteraturen. Sålunda vore också ordens betydelse ej väsentligen skild från senare perioders. Med ett ord klyftan mellan Rigveda och den senare vediska utvecklingen är enligt denna mening ej så stor som man från andra hållet påstått.
Först uppträdde Haug — i allt som var riktadt mot Roth med mycken skärpa. Större betydelse har emellertid Ludwig utöfvat genom sitt stora arbete Rigveda, öfversättning och kommentar, 6 delar 1876–88. I sin öfversättning är visserligen Ludwig, likasom den förra riktningens målsmän, benägen att för vissa ord antaga betydelser, som icke senare äro litterärt uppvisbara; men framför allt utmärkes hans uppfattning därigenom, att han anser, att Rigveda-tiden i det närmaste egt samma sociala inrättningar och samma religiösa kult, som betecknas genom den senare vediska litteraturen, framför allt de öfriga samlingarna Sāma- och Yajur-veda och äldre Brāhmana naturligtvis icke i den senare styfva och sterotyperade formen; dock i själfva grunddragen. Vidare häfdar han den meningen, att de indiska kommentarerna dock i vissa hänseenden, särskildt rörande kultceremonierna och i uppfattningen af vissa liturgiska saker — mest i afseende på den liturgiska användningen af hymnerna — beteckna en visserligen modifierad, men oafbruten tradition. Att Ludwig emellertid i öfversättningen af i synnerhet i senare litteraturen ej förekommande ord understundom förfar godtyckligt, torde ej kunna förnekas.
I afseende på grunduppfattningen af Rigveda kommer fransmannen A. Bergaigne, en högst snillrik och originel vedaforskare, till liknande resultat. På grundvalen af noggrann filologisk undersökning af Rigvedas poetiska uttryckssätt och dettas förhållande till
