såsom samtidig med hymnens författande eller liturgiska användning. Denna hymn är VII, 18. På denna händelse anspelas för öfrigt öfverhufvud så ofta i Rigveda, att man knappt kan undgå att däruti se traditionen om ett verkligen historiskt faktum knytande sig till de strider, som med all sannolikhet förekommo mellan de indiska stammarne själfva eller mellan olika koalitioner bland dem. Finns det nu en eller annan sång, som omedelbart framställer sig som samtidig med eller åtminstone till tiden nära dessa händelser, så är det klart, att en sådan hymn måste vara en viktig hållpunkt i Rigveda-diktningens kronologi. Vi försöka följande kronologiska indelning af Rigveda-perioden.
Första perioden omfattar tiden från indernas separerande från de öfriga arierna till början af de krigshändelser och folkförbund, bland hvilka det s. k. tio-konungsslaget var den historiska tilldragelse, som djupast ingrep uti indernas forna historia och hvaraf minnet lifligast bevarats. Som det är min bestämda öfvertygelse, att religiös diktning förefanns som utbildad konstform före indernas och eranernas splittring, så antager jag också som högst sannolikt, att äfven under denna period förekommit religiös hymn-diktning. Det är möjligt, att en eller annan sång i Rigveda härstammar från denna tid; men vi ha ingen enda hållpunkt för att kunna göra ett sådant antagande sannolikt. Ty i de hymner, som innehålla anspelningar på bestämda händelser eller genealogiska förhållanden, hvilka af vissa skäl — särskildt just genealogiska antydningar — måste förläggas före tiokonungsslaget och de däri uppträdande personerna, äro alla sådana händelser framställda såsom tillhörande långt förgångna tider.
Andra perioden omfattar hela den upprörda tid, hvarunder de tvänne stora folkförbund, hvilkas respektive förnämsta folk voro Puru- och Bharata-stammarna, stodo fientligt mot hvarandra och utkämpade sina strider. Det måste efter alla de spår, Rigveda — låt vara såsom länge sedan förflutna händelser — bevarat, varit en särdeles upprörd tid, hvarunder de på vandring stadda inderna så småningom kommo att fördela sig på hufvudsakligen tvänne stora folkförbund, som bekämpade hvarandra. På Bharata-sidan uppträdde såsom förnämsta namn Sudās, Bharatafolkets konung med sina offerpräster (Purōhitās) Vasishtha och Viçvāmitra, hvilkas släkter just böckerna VII och III tillskrifvas; å andra sidan de särskildt s. k. fem folkens, Pūru-folkets kung Purukutsa och hans son Trasadasyu med öfverpräster särskildt ur Atri-familjen, hvilken specielt V
