tillskrifves. Från denna tid har man i ett par ofvannämda sånger — VII, 18 och III, 33 — trott sig finna omedelbart vittnesbörd om samtidighet, hvarför dessa hymner äro de äldsta man tillnärmelsevis kunnat datera, d. v. s. hänföra till en bestämd period i Rigvedadiktningen.
Tredje perioden omfattar tiden till Rigvedadiktningens slut. Efter den andra periodens stormiga händelser, som sannolikt afslutades genom den ena koalitionens besegrande och sammansmältning i ett nytt stort folkförbund — bestående af de olika förut fientliga stammarne — kom en särdeles lång tidrymd, under hvilken, enligt hvad vi kunna antaga, grundstocken af de rigvediska hymnerna tillkommit och användts vid offren. De nyss nämda händelserna och personerna framställas i dessa hymner i allmänhet såsom tillhörande en föregående tid. Naturligtvis skönjas olika grader i uppfattningen af dessa händelsers ålderdomlighet. För de närmare de särskilda hymnernas affattningstid liggande händelserna användas uttryck, som tyda på, att de egt en mera aktuel beskaffenhet för författarne. För de flesta hymnerna åter äro de nämda tilldragelserna halft mytiska, i hvarje fall ryckta tillbaka till en aflägsen forntid. Och i somliga, tydligen de senaste hymnerna, har minnet därom nästan alldeles förbleknat, och helt nya omgifningar, personer och förhållanden framträda.
Hymnerna tillhöra de särskilda prästsläkterna, fortplantas och vårdas allt efter som de uppstått. Därför kan man vara viss, att den tradition, som i Rigveda-samlingen tilldelar vissa släkter vissa grupper af hymner, träffar det rätta.
Så småningom hade inom denna period stora förändringar i politiskt hänseende försiggått. I stället för de tidigare nämda folkstammarna börja nya uppträda. Det historiska faktum, som kan betecknas som slutpunkten för uppkomsten af de rigvediska sångerna, är tillvaron af folknamnet Kuru, som troligen i sig innefattar flera i Rigveda namngifna folk. I Atharvaveda XX, 127, 7–10, en sång som af andra skäl anses stå mycket nära Rigveda, förekommer en skildring af Kuru-folkets store och lycklige beherskare Parikshit. Hans son var den sedan i yngre vediska texter och hela den indiska litteraturen föröfrigt berömde konung Janamejaya. När nu visserligen dessa personer icke förekomma i Rigveda, men i en annan till tiden nära liggande hymn, så har man ansett sig kunna sluta, att uppkomsten af Kuru-folket eller rättare den tidpunkt, då det
