bekant, huru inom sig afslutad prästkasten i Indien, brahmanerna, blifvit. Vi ha alla skäl att antaga, att åtminstone början till denna kastbildning faller inom eller till och med före vedatiden. Ty äfven de äldsta bland Rigvedas hymner hänvisa t. ex. för de senare så berömda Vasishtha- och Viçvāmitra-släkterna på äldre stamsläkter, nämligen Tṛtsn- och Kuçika-släkterna. Att redan under Rigvedatiden prästerna varit en kastartad institution, göres troligt bland annat däraf, att de släkter, hvaruti brahmanerna under senare vedatiden sönderfalla, i hufvudsak äro till namnen lika med de släkter, som vi i redaktionen af Rigveda funno såsom bärare och bevarare af den religiösa hymndiktningen, d. v. s. härstamma från dem. »Vi hafva», säger Oldenberg, »grund för det antagandet, att redan i Rigvedatiden utöfvandet af prästerliga funktioner bl. a. föredragande, alltså afven uppfinning och författande af de rituella sångerna och recitationerna — gälde såsom uteslutande egendom för ett stånd och att tillhörighet till detta stånd sammanföll med tillhörigheten till bestämda familjer, därmed alltså berodde på börd.» Gent emot den Rothska skolan kan man sålunda med Kern, Hang, Ludwig, Bergaigne, Oldenberg och andra forskare antaga åtminstone en kast, nämligen prästkasten. Nu är det väl icke osannolikt, att äfven den öfriga delen af det Rigvediska folket sönderföll i mer eller mindre skarpt skilda klasser, som väl äfven då oftast bestämdes af börd.
Det är nu inom sådana till prästkasten hörande rishi-familjer som de rigvediska hymnerna diktats, bevarats och fortplantats från släkte till släkte som gemensam egendom. I Rigveda nämner sig visserligen i flera sånger den individuella författaren. På iakttagelsen häraf, men också på missförstånd och rena fiktioner, bero vissa under sista tiden af eller strax efter Rigvedas totalredaktion uppgjorde författarelistor — innehållande uppgifter äfven om metrum, och gudomlighet, till hvilken hvarje särskild hymn ansågs riktad — de s. k. anukramanīs. Men i allmänhet förlorar sig de individuella författarne bakom eller i familjen och kasten. Det vanligaste sättet hvarpå en författare nämnes är att han sages tillhöra den eller den bestämda familjen eller utgreningen däraf; och som vi ofvan sågo, är det blott vid ett par tillfällen vi ha att antaga eller åtminstone anledning att förmoda, att namn sådana som Vasishtha, Viçvāmitra o. s. v. beteckna individuelle författare. Kort sagdt, vi kunna för Rigveda icke uppvisa författare utan prästsläkter, som bland annat hade till
