orubbade kvar. Det torde således vara sannolikt, om ock ej fullt säkert, att såväl den indiska som iranska religiösa konstpoesien kan såsom sådan härledas från indoeuropeisk tid; att följaktligen redan i indoeuropeisk tid fanns en hymndiktning, som stod i den religiösa kultens tjänst.
Frågar man nu, i hvilket mera specifikt syfte den indiska rigvediska kultpoesien idkades, d. v. s. hvilka de speciella religiösa och liturgiska förhållanden hos de rigvediska inderna voro, under hvilka de rigvediska hymnerna uppstått, så kan en sådan fråga icke fullt klart och tillfredsställande besvaras utan en tämligen detaljerad beskrifning af den yttre form, hvarigenom indernas gudsdyrkan skaffade sig uttryck, med andra ord deras kult. Det ingår icke i närvarande afhandlings syfte att lämna någon sådan detaljerad redogörelse, som för öfrigt hvad rör den rigvediska tiden ännu ej kan gifvas, emedan vetenskapen i denna punkt ej kommit till fullt säkra och allmänt erkända resultat. Här endast några antydningar.
Indernas — äfven de rigvediska indernas — kult bestod förnämligast i offer af olika slag, framför allt de s. k. soma-offren. Dessa utgjordes af under bestämda religiösa ceremonier företagna handlingar, som afsågo frambringande af rusdrycken soma och dess offrande till vissa gudomligheter, företrädesvis Indra. Ursprungligen låg för offret den uppfattningen till grund, att människan därigenom betygade sin underdånighet för gudarne för att sålunda erhålla huld och hjälp samt likaledes därigenom ge uttryck åt sitt tack för erhållen hjälp. Det praktiska tillvägagångssättet vid offren grundade sig på en bestämd religiös uppfattning, som hos olika folkklasser fanns i olika grader af klarhet och djup. Hos de lägre klasserna fanns troligen en naiv och rå till vidskepelse tenderande antropomorfiserande naturreligion. Hos de högre, särskildt prästkasten, förband sig denna några grader högre stående naturreligion med spekulationer öfver det helt visst från äldre tider fortplantade af vissa naiva och enkla ceremonier bestående offrets förhållande till de som gudar uppfattade naturfenomenen.
Hos offrets handhafvare utbildade sig redan under Rigvedatiden en teologi med ett högst egendomligt och kompliceradt tankeinnehåll. Offerceremonierna förefunnos; men i samma mån deras ursprungliga betydelse fördunklades, i samma mån sökte prästerna bringa dem i ett visst konstladt sammanhang med sina egna i visst afseende mera
