avancerade spekulationer. Dessa spekulationer och underliga tankeevolutioner ledde derhän, att i offret se en symbol eller återspegling af de himmelska naturfenomeuen. Den rigvediska teologien bestod i den uppfattningen, att det förefanns en trogen korrespondens eller assimilation mellan offerritus och de himmelska fenomenen. De himmelska fenomenen blefvo för de rigvediska prästerna liksom manifestationerna af hela den komplicerade offerritus, som de himmelska antropomorficerade gudarne tänktes företaga, och som tänktes stå i närmaste öfverensstämmelse med den af prästerna begagnade offerritus. Men i samma mån som denna grundtanke blef förherskande, föranledde den också införande af en mängd komplicerade rituella handlingar, hvarigenom till sist under den senare vedatiden offret hade upptornat sig till ett helt berg af alldeles oförståeliga liturgiska handlingar, hvarpå endast prästkasten pretenderade sig kunna gifva en — visserligen högst konstlad — symbolisk förklaring (i brāhmana och sūtra). Ja denna teologi stannade ej med att anse offerritualen som symbol för de himmelska fenomenen. De rituella handlingarne blefvo »den verkliga reproduktionen på jorden af de handlingar som utföras i himmeln»; kultelementen äro icke rena symboler af de element, hvaraf de himmelska fenomenen bestå: de äro identiska med dem och leda liksom de sitt ursprung från himmeln.
Att de rigvediska hymnerna äro uppkomna under inflytande af sådana teologiska tankeriktningar och — fastän i mera ursprunglig och enkel form än hvad under senare vedatiden var fallet — bära talrika spår däraf, torde väl nu genom Bergaignes arbete »Réligion védique» anses säkert. För en dylik uppfattning har också Whitney, som från början tillhörde den Rothska skolan, gjort sig till målsman i en uppsats »Le prétendu hénothéism du Veda».[1]
Hymnen var en väsentlig beståndsdel af offret, som redan under Rigvedatiden hade en tämligen rikt utvecklad ritual, enligt hvilken det måste bestå af olika, regelbundet på hvarandra följande noga bestämda handlingar och afdelningar, hvilka vi ha att förutsätta voro i prästernas uteslutande ego och som blefvo kodificerade i den senare vediska tidens ritual eller — hvad vi skulle säga — kyrkohandböcker (brāhmana och sūtra). Inom offret representerar nu offerhymnen eller bönen samma element som inom de meteorologiska
- ↑ Revue des réligions VI, 129 ff.
