förhållande till andra efterföljande litteraturperioder; och dess hypotetiska karaktär får ingalunda förbises; liksom vi ha att märka, att denna tidsbestämning endast kan gälla de sista skedena af denna redaktionsprocess.
Denna redaktion skulle vinna sin bästa belysning i sammanhang med en utveckling af den vediska kulten intill Yajurvedas och Brāhmanas tid. En detaljerad framställning är ännu åtminstone icke möjlig. Viktiga forskningar af Bergaigne finnas nedlagda i hans. stora arbete »Réligion védique» samt i ett posthumt arbete »La liturgie du Rigveda» i Journal Asiatique för år 1890. Dessa forskningar afse mindre att klargöra offerritualets utveckling än dess bestämda en gång gifna habitus i Rigveda. Endast Oldenberg har gifvit några antydningar till en kronologisk utveckling af ritualen. Vi kunna här endast uppdraga några grundlinier, som, i den allmänhet hvari de äro hållna, säkerligen ej komma långt ifrån det rätta. Vi skola i hvarje särskildt fall tillse, huru frågan om redaktionsprocessens förlopp skall besvaras.
Vi ha ofvan sett, att redan under den tid, då de rigvediska hymnerna diktades, sannolikt ett präststånd, en på familjer fördelad af börden bestämd kast, förefanns. Denna var i besittning af de religiösa mysterierna, kände den viktiga utöfningen af den vediska religiösa kulten, nämligen offret, kände alla de därmed förbundna handlingar, utan hvilkas minutiösa utförande det ej ansågs verksamt. Dessa släkter torde hvar för sig ha stått i närmare förbindelse med de smärre stammarnas herskare, i hvilkas tjänst de stodo som purōhitās (offerföreståndare) och hvilkas offer de utförde. Vi kunna urskilja följande skeden i ritualens utveckling och den därmed i sammanhang stående redaktionsprocessen af Rigveda.
- Ursprungligen fordrade den visserligen i förhållande till senare utsmyckningar enkla ritualen åtminstone vid de större offren — i betraktande kommer nästan uteslutande det indo-eranska Soma-(Haoma-)offret, — två slag af hymner: att reciteras och att sjungas resp. af hotāras och udgātāras (recitations- och sång-prästerna). Man har att förutsätta, att för vediska offren ursprungligen nya hymner diktades och i sin helhet användes. Om därvid versarna reciterades med bestämda mellanrum alltefter som handlingen utvecklades, är tämligen likgiltigt. Antagligen förekom detta förfaringssätt i vissa fall. Detta är Rigveda-diktningens period, som vi ofvan i korthet
