af offrets ceremoniel förskaffar människan uppfyllelse af hennes önskningar utan att gudarnes frivilliga medverkan är nödvändig. På grund häraf fick offret såsom sådant sina särskilda lagar — rituella föreskrifter, som tyckas stå i mycket litet sammanhang med dess ursprungliga bestämmelse att symbolisera vissa naturfenomen och deras verkningar, de goda för att med bönen framkalla dem, de onda och skräckingifvande för att afvända dem.
Tron på de gamla naturgudarne försvann eller ändrade form; men de i förbindelse med dessa stående offerhandlingarna stodo kvar, sannolikt till sin ursprungliga symboliska betydelse oförstådda af brahmanerna själfva. I stället utsmyckades de och utbildades till minutiös noggrannhet. Och deras utforande vid offret måste ske in i minsta detaljer, för att deras magiska verkan skulle framkallas.
Det uppstod sålunda så småningom efter Rigvedatidens slut ett i många afseenden nytt ceremoniel, som visserligen till sina hufvudelement var fotadt på det gamla rigvediska. Särskildt är hymnelementets beskaffenhet att anmärka. I stället för nya diktningar använde man de redan befintliga; men icke i deras ursprungliga form utan godtyckligt sönderstyckade för att utan egentligt inre sammanhang reciteras eller sjungas vid olika afdelningar i offerhandlingen. I stället för att Rigveda förut tillhörde hotāras och udgātāras, var de båda mest framträdande prästtypernas »evangelie och psalmbok», uppkommo nya fördelningar med nya prästfunktioner. Rigveda hade naturligtvis sedan gammalt kanonisk karaktär och enligt den senare ritualen tilldelades den hotar-prästen; men fick af honom sannolikt endast användas i den sönderstyckade form, som ritualen föreskref. Det är sålunda a priori icke osannolikt, att andra recensioner än den till vår tid bevarade, speciellt sådana, som hade tillämpning på det specifikt brahmanska offret, förekommit. Särskildt anmärkningsvärd var den s. k. Çāṅkhāyana’s offerrecension af Rigveda. Om denna hvad textgestaltning och fortlöpande ordalydelse i större grad skilt sig från den till oss komna recensionen är ännu en öppen fråga, som jag här ej kan inlåta mig på.
Ur den ursprungliga Rigveda-samhitā uttogos på samma sätt vissa sāmanas- eller udgātar-hymner och däraf bildades den sångbok, som udgātar hade att följa. Denna samling är Sāma-vēda. Denna är sålunda den specialhandbok, som udgātar enligt den efterrigvediska ritualen hade att följa.
