för hela denna språkstam. Men det är inte min mening att inregistrera de eröfringar i språkvetenskapligt hänseende, som Rigveda möjliggjort.
För en större allmänhet har den kulturhistoriska och religiösa sidan större intresse. Det är också i detta afseende, som de mest motsatta meningar gjort sig gällande, för hvilka jag redan ofvan i korthet redogjort. Man antog som nämdt förr allmänt, att Rigveda var en skapelse af indoeuropeiskt än af indiskt datum. Jag behöfver blott citera några ord af Max Müller för att visa, inom hvilken sfär man allmänt förlade Rigvedas betydelse. Jag väljer ett citat ur föreläsningar, hållna i Cambridge så sent som i början på 1880-talet och öfversatta till tyskan under titel »Indien in seiner weltgeschichtlichen Bedeutung» (Leipzig 1884). Mångfaldiga äro förut de yttranden af Max Müller, hvilka gå i samma riktning.
Följande citat belyser samtidigt Max Müllers och de äldres åsikt om den religionsform, som i Rigveda träder oss till mötes. »Det stora flertalet af vediska sånger består af enkla åkallanden af elden, vattnet, himmeln, solen och stormarna, ofta under samma benämningar, som sedan blefvo nomina propria för de indiska gudomligheterna, men ännu nästan fria från allt, som man kan kalla irrationellt eller mytologiskt. Det fins däri ingenting irrationellt, d. v. s. ingenting, hvarpå vi icke kunna gå in eller hvarmed vi ej skulle kunna sympatisera, när människorna anropa stormen att upphöra, eller molnet att regna eller solen att skina. Jag säger, det finns intet irrationellt däri, ehuru det kanske vore riktigare att säga, det fins ingenting däri, som kunde öfverraska någon, som är bekant med utvecklingen af människans eller åtminstone barnets förnuft. — — Det minsta barn, som slår den stol, mot hvilken det fallit, eller bannar en hund, kan lära oss, att allt detta, hur oförnuftigt det än må synas, i den mänskliga andens första period eller barndomsålder är fullkomligt förnuftigt, naturligt, ja, oundvikligt.»
Enligt Max Müller skulle vi sålunda i Rigveda hafva mänsklighetens primitiva religion för oss eller åtminstone ett prof därpå. Vi skulle i Rigveda finna en ståndpunkt i religiöst afseende, som stode ett steg närmare början för all religion, och därtill en förnuftig början, än den vi förefinna hos andra vilda folk, hottentotter o. s. v. Dock finge vi ej fatta de i Rigveda framträdande människor och deras religion primitiva i absolut mening. »Men förstå vi därunder dem,
