som såsom de förste bland den indoeuropeiska rasen lämnat efter sig litterära minnesmärken af sin jordiska tillvaro, då är det vediska språket primitivt, den vediska religionen primitiv, primitivare än något, som vi med någon sannolikhet någonsin kunna hoppas att återfinna i hela vår stams historia.»
Ställer man sig på denna ståndpunkt, då vore, kan man säga, Rigveda att anse som hela den indoeuropeiska stammens enda gemensamma andliga skattkammare, hvari vi liksom hade förvarad denna stams ursprungliga själsanlag, som i olika förgreningar utvecklat sig till så pass olika civilisationer, som de indiska och persiska å ena sidan, de germanska och romanska å den andra, för att nu blott nämna de östligaste och västligaste representanterna för vår stams civilisationsarbete.
Men det tjänar ej till mycket att vidare utveckla detta ämne, ifall man numera omöjligen kan tillmäta Rigveda en så stor och omfattande innebörd. Äfven med inskränkning till måttliga dimensioner är Rigvedas betydelse så storartad, att den för ingen del kan lämnas ur räkningen vid bestämmande af de faktorer, som såsom facit afgifvit vår civilisation. Ty äfven om vi för Rigveda vindicera endast egenskapen af ett indiskt ej indoeuropeiskt verk, så är det dock i och för sig af så enastående art, att det i hög grad påkallar forskarens uppmärksamhet och den bildade allmänhetens intresse.
En modernare och mera nykter ståndpunkt intaga de flesta yngre vedaforskare. Jag skall endast anföra några citat af Pischel och Geldner ur deras arbete »Vedische studien I» (Stuttgart 1889). Att de rigvediska indernas kulturståndpunkt icke var väsentligen skild från den specifikt indiska sådan den framträder t. ex. i Mahābhārata kan man antaga med tämlig säkerhet. Det moraliska tillståndet i Rigveda framträder för ingen del oskyldigare och omedvetnare än t. ex. 500 år före Kr. Af alla anspelningar i dylik riktning finna de nämde författarne med märkbar ironi, »att äfven i afseende på könsmoralen de vediska inderna stodo på civilisationens fulla höjd.»
Dessa satser äro visserligen för skarpt tillspetsade och torde beteckna en öfverdrift åt andra hållet, så som med skäl framhållits af Oldenberg. Men att de äro ord i sinom tid, torde ej kunna förnekas. Någon större skada torde knappast föranledas af en, låt vara, öfverdrifven protest.
