Den här sidan har korrekturlästs

87

Se, hur han blänker, den ätticksure!
Vi föreställt oss en lustig ture,
En hygglig, sjelfsvåldig, glad garçon,
Med magra hinder och näsa lång
Och vackert hår och mustascher nätta;
Men intet funno vi af allt detta.
När glada rimmare grina så,
O, gudbevars for de sorgsna då!
Det var ett ansigte, just, att ritas!
Det ser ju ut, som det ville bitas.”

Hör du, mitt käraste konterfej!
Det der var säkert en pik åt dej.
Håll du till godo, min vän! Förlåt mig,
Jag tar den aldrig i tiden åt mig
Du är väl Jag, men jag är ej Du:
Der ligger skillnaden, ser du ju;
Och än hvar flicka i döden ginge,
Om blott mig sjelf hon att skåda finge.
Men om du skulle mig vara lik,
Jag ändå eger en tröst, så rik:
Ty hvar jag friar jag undfår korgen,
Och med detsamma jag undgår sorgen.

Men, allvarsamt, du min stackars bild,
Så långt från mig och — det sköna skild!
Jag minns en tid, då jag var den glade,
Ty jag förskönande speglar hade:
Det var ett strålande ögonpar,
Och, deri sedd, du så grym ej var;
Ty kärlek lifvade sträfva dragen,
Som öknen lifvas af solskensdagen.
När mig den älskade gaf en blick,
Ett annat uttryck mitt öga fick,
Och drog till löjen hon rosenmunnen,
Från mig all dysterhet var försvunnen;
Och, med dess vänsälla hand i min,
I mina speglar jag djupt såg in.