Den här sidan har korrekturlästs

110


Konungen (med mildare röst:) ”Hvad heter du?”

Fältväbeln gaf tillkänna sitt namn.

Konungen: ”Huru gammal är du?”

Fältväbeln: ”19 år, Ers Maj:t.”

Konungen: ”När kom du i tjenst?”

Fältväbeln: ”1777 blef jag, på mitt elfte år gammal, frivillig vid Östgötha hästfolk, och tjenstgjorde för nummer under mötet.”

Konungen (skämtsamt): ”Hur gick tjensten då?”

Fältväbeln (i samma ton): ”Bakfram, Ers Maj:t, ty hästen var gammal och öfvad.”

Gustat och Armfelt vexlade blickar; begge skrattade.

Konungen: ”Fortfar!”

Fältväbeln: ”Samma år blef jag Sergeant utan lön, vid Lifdragonerne i Finland; men fortsatte mina studier och började först göra tjenst vid stora lägret på Parolamalm 1783.”

Konungen (lifligt): ”Der jag bröt af min arm!”

Fältväbeln: ”Jag var den högst olyckliga händelsen helt nära.”

Konungen: ”Hvarföre har du begifvit dig från Finland och hit?”

Fältväbeln: ”Jag hade inga medel att ackordera till indelning, derföre tog jag afsked förlidet år och gick i Holländsk tjenst; men freden kom emellan, och jag sökte mig då in vid detta regemente, der jag nu är anställd.”

Konungen: ”Mvilken är din kompagnichef?”

Fältväbeln: ”Kapten L. G. Tersmeden.”

Konungen (skalkaktigt): ”Man är ju sträng?”

Fältväbeln: ”Ja, Ers Maj:t, och det visste jag innan jag sökte min plats. Han är en duglig officer.”

Konungen (med allvar): ”Aha! . . . . I din tanka äro således icke alla officerare duglige?”

Fältväbeln (efter något besinnande): ”Jo—o . . . . naturligtvis; eljest utnämnde Ers Maj:t dem väl icke till officerare.”

Konungen (storskrattar): Ha! ha! ha! (sedan han hvi-