Den här sidan har korrekturlästs

137


Ryttaren stirrade efter honom några ögonblick, sansade sig derefter hastigt, gaf sin häst sporrarna och flög vägen framåt upp emot Hunneberg.

En skön dal sträcker sig emellan de båda bergen: det tyckes som de fordom hängt tillsammans såsom ett, men vid någon häftig kvälfning i naturen remnat till tvenne åtskiljda. Man vandrar i dalen liksom i en pelargång i naturens tempel. På båda sidor resa sig de stolta bergväggarna med sina kolonner och hära på höga kapiteler en skog, som stolt nedblickar på dalen, hvilken är full af de bördigaste fält, här och der afskurna af trädgårdar och lundar. En brusande häck nedstörtar från Hunnebergs brant, emellan en rad af qvarnar, som, den ena öfver den andra, erbjuda en syn af en egen skönhet. Äfven från spetsen af Hälleberg kasta sig några källor i höga kaskader utför branten. Källornas sorl blandas med vallhornens toner, som svara hvarandra i dalen och på bergen, upprepade af ett långt echo emellan klipporna.

Midi i dalen är det högsta och brantaste stället af Hälleberg, hvilket behåller sitt uråldriga namn, Ättestupan. Der ser man hela dalen under sina fötter, och äfven Hunneberg öppnar utsigten öfver sina sjöar för denna höga ståndpunkt. Till venster ser man, der dalen slutar, Wenerns spegel, endast fjerran begränsad af himlen. Till höger, der dalen lemmar utsigten fri, öppna sig bördiga slätter och längre bort Trollhättans och ännu aflägsnare berg, mot hviika Göta elf, majestätiskt utbredande sin blåa bana, framtågar mellan sina sköna, klippiga stränder.

Gustaf hade knappt ett ögonblick sett in i sitt hem, innan han ånyo ilade derifrån till det andra berget, Halleberg. Han skyndade till klefven, som leder upp till ättestupan. Nära invid densamma stannade han vid en kaskad, som rusar utfor bergsbranten. En klar källa deruppe, som ofta öfversvämmar, nedgjuter en fin praktfull vattenstråle, hvilken, brusande och upplöst i skum, försvinner bland hällarna vid bergets fot.

Vid anblicken af det vackra vattenfallet stannade Gu-