Den här sidan har korrekturlästs

18

så snart hans ögon blifvit så vanda vid rummets mörker att han kunde urskilja föremålen. ”Gud, store Gud, är detta Rosa?” Han hade skäl till denna fråga: så förfärligt vanstäldt var den unga flickans ansigte genom denna all skönhet härjande sjukdom.

”Ja, Wilhelm, det är jag,” frampressade en svag röst. ”Med mitt utseende är det nu förbi, men mitt hjerta är likväl detsamma.”

Wilhelm svarade ej. Blott ännu en blick, en lång och smärtsam blick, kastade han på sin älskarinna; sedan hviskade han knappt begripligt: ”Farväl, farväl, Rosa! Mitt hjerta uthärdar ej denna upprörande anblick” — och ut störtade han, tillbaka ned för trappan och kastade sig i åkdonet, utan att tala ett ord med någon menniska.

Hemkommen på sina rum, gick han i en förfärlig spänning, upp och ned. Alla de rika, varma känslor, som bott i hans bröst — dessa känslor, som skulle räcka utöfver tid och evighet — de voro i en hast flydda, och endast pligtens och hederns bud talade ännu, manande honom att icke fegt öfvergifva den arma flickan nu, då hon som bäst behöfde emottaga prof på hans tillgifvenhet.

”Ja, men jag förmår det icke: det öfverstiger mina krafter. Må hvem, som kan, visa dylika hjeltemodiga handlingar — jag kan det icke; ty jag älskar henne icke mer, och skulle derföre endast göra henne lika olycklig som jag sjelf blefve — — Men, heder och tro hafva likväl hittills varit mig dyrbara — ack, jag är icke mera densamme: jag känner icke igen mig sjelf!”

Utmattadt af striden, kapitulerade slutligen auditörens medgörliga samvete. När så skett, nedsjönk han handfallen på soffan. Elden i hjertat och fantasien var slocknad — vattenperioden hade inträdt.


4.

En månad var förfluten. Under hela denna tid hade Wilhelm ingen enda gång rest ut till Hillinge: det fattades honom ännu kraft såväl att återse Rosa som att