Den här sidan har korrekturlästs

106

Hon betraktar det. — — Hon nu det lägger
Ouppbrutet bort på nattduksbordet — — —
Men hvad fattas er, min goda Herre? —
Från ert bröst ett klagoljud jag hörde:
”Hemskt det skar mig in i själen. Låt oss
Skynda hädan! Ni är sjuk — jag fruktar” — —
”Nej! mig fattas intet” svarte Astolf —
”Allt är nu förbi. — Tack för din trohet,
Ende vän! Gå nu tillbaks till fönstret:
Säg mig åter hvad du ser deröfver.” —
Tjenarn lydde; men en dyster aning
Ville rösten qväfva, då han sade:
”Bruden ser jag ledas ut. — Hon räcker
Handen åt sin brudgum. — Presten läser
Bönen. — På hans frågor ha de svarat, —
Brudens hand bär ringen.” — —

 Vid de orden
Small ett skott i rummet och den gamle,
Fattad af sin hemska anings visshet,
Störtade från fönstret under tårar
Till sin Herres blodbestänkta lik. —