Den här sidan har korrekturlästs

116

snillrika, milda leende, den öfverlägsna bildningens, det fullkomnade behagets leende, hvilket, i midten af nittonde seklet, endast hvilar qvar på några dammiga porträtters läppar, som voro gengångerskor från dagar, gladare, lättsinnigare, mera spirituella, än våra, men som så väl, så målande, berättade anekdoter ur dessa dagar och mindes broderierna på den rob Marie Antoinette bar, då hon, som Kronprinsessa, intågade i Paris, — som gerna förde samtalet på de landtliga festerna i lilla Trianon, då Prinsessor af blodet tjernade smör i den kungliga mjölk-kammaren och Marskalkar af Frankrike blåste herdeflöjter och ledde får vid rosenband, — dessa gamla, älskvärda damer, hvilkas gråa hår ännu låg så sirligt upplagdt nedanom de rika spetsmössorna, igenkände i sonsonens drag åtskilliga af farfadrens, och slösade öfver honom denna otillgjorda, ädla artighet, som var dem så naturlig; med den fina takt, som ett halft sekels verldsvana skänkt dem, vakade de öfver den unge Friherrens första steg på sällskapslifvets bana, och besparade honom, genom sina endast för den noggrannaste betraktare märkbara omsorger, mången förlägenhet, som, vid sjutton års ålder, så lätt och så gerna drifver blodet åt ansigtet. Med ett utseende, mera förnämt, än vackert, mera ståtligt, än intagande, med en hållning, som ehuru i viss mån afmätt och stel, dock bar en pregel af verklig grandezza, med ungdom, börd och rikedom för sig, blef främlingen snart hemmastadd i de kretsar, som trodde sig inom sig bevara den finaste, den mest fulländade Fransyska umgängeston, och som, i förtroliga stunder, kastade sin qvicka, lekande ironi öfver tafattheten och klumpigheten hos en del af Kejsartidens Hertigar, för hvilka, sprungna ur ledet, purpurmanteln endast med möda skylde knechten. Man hade tusen muntra anekdoter att förtälja om deras landsorts-turnyrer i konversationen, om deras okunnighet i allt, som föll en tumsbredd utom lägret och slagfältet, om deras råa utbrott mot underhafvande och betjening — med ett ord, i St. Germain hade ingen amnesti blifvit