Den här sidan har korrekturlästs

126


En Aristokrat och hans bostad.


Hos åtskilliga Svenska herresäten har jag trott mig finna ett bestämdt uttryck af melankoli. Det förefaller, som sörjde de ett tidehvarf, då deras ställning var mera lysande, än nu, då det feodala lifvet i sina mest brokiga former rörde sig af och an på borggårdarne, då baner fladdrade och plymer hviftade, då lansar brötos och borgar stormades. Nu stå de grå murarne, vantrefna, midt i ett tidehvarf, ifrigt sysselsatt att omkullkasta de åsigter, hvilka just inom dessa murar väpnade sig och stridde — åsigter, som ville af det förflutna skapa rättigheter på framtiden, som yrkade, att fädrens förtjenster borde vedergällas på barnen allt intill tredje och fjerde led, men, som förgäto, att, enligt Skriftens egna ord, en sådan arfsrätt endast eger rum för missgerningarne. Sjelfva de gamla Svenska Riddarborgarnes byggnadssätt innebär vanligen något dystert, något för själen hopkrympande. De tvära vinklar murarne skära med hvarandra, de smala, höga fönstren, det vanligen trånga gårdsrummet, det ofta halfförfallna utseendet, bilda ett sorgbundet, melankoliskt helt, för mången inbjudande till drömmar om alltings förgängligbet, måhända äfven för någon stolt, lefnadsfrisk natur till drömmar om de tider, då trettioåra krigets stridsmän här glammade om sina bragder, och, i vin, taget vid Neckar, ur pokaler tagna i München eller Prag, drucko en skål till Guldkonungens minne.

Ett intryck, likartadt med det vi här ofvan sökt beskrifva, ett slags intryck af beklämning och otrefnad, er-