Den här sidan har korrekturlästs

62


De Förre. En kejserlig Officer.

Officern
(stadnar, med en vördnadsfull bugning, straxt innanför dörren).

Gref Piccolomini er vördsamt helsar.
Han träffat hop med Svenska Kungens förtraf
och drifvit den tillbaka.

Tilly
(öfverraskad).

 Gustaf — här? (Tystnad).
Han vågar då? — —

Pappenheim.

 Dröj ej! — Gif ordres genast,
att falla öfver dem med hela styrkan! —

(Tilly står villrådig och synes öfverlägga med sig sjelf.)

Hvad? — Tvekar ni, att möta detta ströfband? —
Gref Conti! Ni har sett dem. Man förtäljt mig
att officerarne, på fria stunder,
som gummor, lappa strumpor, läsa böner. —

Tilly
(hastigt och afbrytande).

En hötapp fana var åt Roms legioner,
då först de gingo ut, att kufva verlden. '

(Tystnad.)

Jag har min egen tro om denne Gustaf.
Jag aldrig delat edert gäckeri,
om honom och hans här. Den, som har krigat
i tjuge år, och aldrig var besegrad;
som skapat härar i ett fattigt land,
att bjuda Nordens trenne riken spetsen,
som krossat Polens tappre Sapieha, —

(Med en sidoblick åt Pappenheim.)

har alltid styrka i sin arm, att kasta
ur sadeln dessa solskens-riddare,
som mata ryktets sångare i bur
och spegla sig i egen sköld.

(Pekande på Conti.)