Af tråda älskarn mött, sig i hans armar lemnar.
Omkring dem är en bröllopssal,
Så skön som stor, af berg och dal.
Men denna tafla jag ej måla ämnar.
Jag kan det icke; och vi se den ju
För våra ögon, då vi nu
På foten stige af det stolta fjellet,
Som Snerak nämnes, nära till det stället,
Der våra vänner bo.
Så långt vår syn
Sig sträcker under blåa skyn,
Se vi en mängd af sydlänskt gröna öar
I viken spridda vidt omkring,
Som sluta inom sig små silfverlika sjöar
Och dansa om hvarann i ring vid ring.
Då detta spel af grönska och af vatten
Är nu så skönt, hvad är det se’n om natten?
Hvad härlig natt af purpradt guld,
Då solen öfver insjön stannar
Och der sin spegelbild besannar.
Naturen väntar andaktsfull
Att henne se ånyo stiga;
Och sjö och skog och vindar tiga.
Blott forssens höjda dån man hör,
Som tystnaden än mer högtidlig gör.
En sällsynt fågel ger åt dessa nätter
Romantiskt lif med sånger för sin brud.
Hans namn i öknen förutsätter,
Att han har hundra tungors ljud[1].
Så skönt ej skifta, ej tillsammans flyta
Regnbågens färgor som hans stämmas slag.
Sitt forte till piano byta
Kan ej en Virtuos med mer behag.
- ↑ Satakielinen är hans Finska namn.
