Sida:Norlind Beethoven 1907.djvu/16

Den här sidan har korrekturlästs

14

Beethoven fick redan under resan på nära håll smaka på krigets obehag. I sin dagbok skrifver han: “Drickspängar åt kusken, som med fara att få stryk förde oss midt genom hessiska armén.“

I Österrike hade den 1 mars kejsar Leopold aflidit efter en blott tvåårig regering och i juli efterträdts af sin äldste son Frans II. Wien stod i musikaliskt hänseende ej längre så högt som förut. Kejsar Leopold hade föga ingripit i musiklifvet, och den nye kejsaren stod alldeles utom de högre konstnärliga sträfvandena. Han skildras af sin samtida som en kall, fantasilös, småaktig man utan ideell läggning. Mozart var sedan den 5 december 1791 död. Med undantag af Haydn, Salieri, Albrechtsberger och Schenk fanns inga betydande musikförmågor i Wien, oaktadt staden med sina 200,000 invånare kunde betraktas som storstad. Såväl den nationella operan som kyrkomusiken låg alldeles nere. Den lätta, melodiösa italienska stilen var den förhärskande. Konstnärerna på piano voro alla innehållslösa virtuostyper utan själfständighet och förmåga att föra klavérspelet framåt. Trots allt saknades likväl ej musikintresse i Wien. Det var högadeln, som aldrig skydde några utgifter för musiken. Flere familjer underhöllo hela orkestrar med såväl vokala som instrumentala krafter, hvilka kunde våga sig på sådana svåra verk som Händels oratorier. Bland de mest musikintresserade familjerna kunna nämnas: furst Frans Lobkowitz (född 1772), som offrade hela sin förmögenhet på musik, så att han slutligen måste göra konkurs, furst Carl Lichnowsky, en stor Mozartbeundrare, som hvarje fredag morgon lät uppföra stråkkvartetter hemma