hvarken fågel eller fisk och har mycket i sig, som gör, att hon visst ej är lätt att regera. Men hon är begåfvad, får hon talang, så vill jag gärna lära henne att sjunga ordentligt. — Min yngste son Ernst blir snart 11 år och är ett älskeligt barn, full af musik och hängifvenhet, är mycket lik sin far i många fall. Han går här i en förträfflig dagskola, så jag har honom hos mig, hvilket är en stor tröst. — Min man fortfar i aktivitet och blir alltid den samma trofasta, fina människa, som han alltid var, och han lefver endast för mig och barnen och sin härliga musik. Han spelar så vackert den klassiska musiken.
Jag är vid bättre hälsa, än jag var, då jag stod för publiken, mina nerver voro alldeles förstörda, och pinan i hufvudet hotade att förstöra all min lefnadskraft, och minnet var nästan borta för flera år. Men jag är nu vida bättre, och min ofantliga elasticitet har hulpit mig igenom den mörka dalen. Ja, jag gaf mig sjelf för mycket i min konst, den kostade mig helt nära lifvet, men med glädje har jag dött för denna min första och sista, djupaste, renaste kärlek; ingenting är renare än konsten, då den drager oss upp till Honom, som gaf oss den. Jag sjunger ännu med stor lätthet, och min röst har dessa senare åren varit bättre än den var för 20 år sedan, så ännu har jag den lyckan att kunna sprida glädje bland kretsen af mina vänner genom min sång, som de ännu lyssna till — och detta är en stor välsignelse. —
Jag har många ädla, kära vänner i England, och har Gud rikligen gifvit mig, hvad han tagit bort. Men Geijer — Mendelssohn — Atterbom — Fredrika Bremer etc. — kunna aldrig ersättas.”
Hon fortsatte ännu att sjunga under hela 70-talet,
208
