Sida:Norlind Jenny Lind 1919.djvu/55

Den här sidan har korrekturlästs

jag hört A-dursymfonien! Oh! Tonernas vågor! Det kan man ej tänka sig bättre. Mendelssohns ouverture till Fingalsgrottan spelte de också charmant … Det förstår jag fullkomligt, att Du skall komma att sakna Uppsala, den älskade staden med sina älskade innevånare! O, vore jag där. Du hör, att mitt opp i det skönaste här finnes som är conservatoriekonserterna smyger sig dock en längtan till hemmet. Jo! jo! … Adieu goda Jakob Axel!

Tvifla ej på, att Du i mig äger en

Tacksam och tillgifven vän 
Jenny. 


Även en annan vän hade hon att tänka på — den, som givit henne anvisning på Garcia som lärare: Belletti. Han hade följt med henne till Paris. Av vad skäl han gjorde denna resa, veta vi ej direkt, men av ett brev från Jenny till fru Murray d. 18 okt. 1841 kunna vi åtminstone ana något, på samma gång vi i detta finna, att han då ännu ej rest tillbaka till Sverige. Hon talar först om Lablache, ”som sjunger mycket likt Belletti”, och sedan tillägges: ”A propos Belletti, så måste han komma att göra enormt uppseende här. Ingen, ingen sjunger bättre än han af dem alla. Han behöfs äfven.”[1] Parisarna tycks ej ha varit av samma mening, ty vi höra ej om något ”uppseendeväckande” i Paris av honom. Han måste även snart ha återvänt till Stockholm, ty han uppträdde där under vintersäsongen 1841—42. Jenny Linds tro på honom skulle emellertid ändå till sist visa sig vara den rätta, ty när hon kommit till London 5½ år senare, ställde hon om, att Belletti engagerades vid italienska operan, där han fick sjunga

  1. 3) DOB 4.

51