Sida:Norlind Wagner 1923.djvu/114

Den här sidan har korrekturlästs

112

Han griper kalken, som strålar med underbar glans. »Frälsning undret givit: förlöst Förlossarn blivit.»



Man har ofta frågat efter Wagners religiösa tro. Till bekännelsen var han protestant, men han hade under sin uppväxt ej fått någon inblick i religionens grundsanningar och var till hela sitt väsen en ren ateist. Under teaterlivet i Würtzburg och Magdeburg hade hans sinne ytterligare förvildats. Han berättar själv, huru han vid själva vigselakten stod alldeles oförstående för den religiösa handlingen. Kyrkoherden talade så varmt om en hjälpare i nöden, Wagner tittade förvånad upp och undrade om prästen hade hittat någon, som ville ge honom pengar. Då han hörde namnet Jesus som den store hjälparen, sänkte han missmodig och besviken ned sitt huvud. Han förstod ingenting av allt, men fick sedan höra, att »det hörde till ceremonierna».

Det fanns dock något, som kunde föra honom fram till religionen: hans eget medlidande för andra. Redan under nöden i Paris förmärkes i hans skrifter den luttring, som inträtt i hans själ. Hans hjärta blev alltid så vekt för alla, som drabbades av sorg. Kärleken uppehåller hans själ, och han söker en tröst i goda gärningar. På 1850-talet lärde han känna den indiska religionen och finner i den sin tröst. Buddhismen blir allt. Den hade lärt honom att förakta livet och älska döden.