Sida:Norlind Wagner 1923.djvu/52

Den här sidan har korrekturlästs

50

men tyvärr fick han även många avundsmän och fiender, vilka i allt sökte hindra honom och spinna ränker mot allt vad han företog sig. Värst var väl att bland dessa motståndare befann sig själva teaterns högste chef von Lüttichau. Denne förebrådde sin kapellmästare, att han tog för litet hänsyn till publikens smak, förstod sig för litet på Donizetti och anordnade för dyra inspelningar. Den gravaste anmärkningen var dock, att hans kapellmästare visat demokratiska tendenser i politiskt hänseende och stod för nära en del revolutionära sammanslutningar. Om Wagner på detta sätt snart fann sin verksamhet olidlig, sökte han sin tröst så mycket mera i egen produktion. Han fördjupade sig i den germanska medeltidssagan och hämtade därur impulserna till flera sceniska verk. Tannhäuser- och Lohengrinämnena voro honom redan i Paris välbekanta, och han skred genast till utarbetandet av det första verket. Det gick ej så raskt framåt, då han numera var hela dagen starkt upptagen. Sommarferierna blevo hans bästa arbetstid. Redan 1843 var texten färdig, men musiken hann ej fulländas förrän i april 1845. Premiären ägde rum den 19 oktober samma år.

Tvenne skilda sagor äro i Tannhäuser sammanflätade till ett: Riddaren, som råkat in i Venusberget och Sångarstriden på Wartburg. Handlingen är förlagd till Thüringen nära Wartburg i början av 1200-talet. Man ser i första akten det inre av Venusberget (Hörselberget vid Eisenach) och hör