Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/234

Den här sidan har korrekturlästs
188
VALLARE FÖR KUNGENS HARAR.

sprang och gnodde så länge han hade en enda qvar i sigte, och då den sista var borta, var han nästan förderfvad; sedan såg han icke mera till dem.

Då det led fram på eftermiddagen, knogade han af på hemvägen och stod och koxade och koxade efter dem i grinden; der kom inga harar, men då han kom hem till kungsgården om qvällen, stod kungen färdig med knifven och skar tre röda remmar ur ryggen på honom, strödde peppar och salt i såren och kastade honom i ormgropen.

En tid derefter ville Pål begifva sig till kungsgården och valla kungens harar. Fadern sade det samma till honom, och ännu mera till; men han måste åstad och han ville åstad, det var ingen råd för det, — och det gick hvarken sämre eller bättre med honom än det hade gått med Per. Käringen stod der och ryckte och slet med näsan i vedkubben, han skrattade och tyckte det var för lustigt och lät henne stå der och pinas. Tjenst fick han strax, det var ingen fråga om det; men hararne skenade ifrån honom bort öfver alla möjliga berg och backar, änskönt han gnodde så