Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
127
Slaget vid Waterloo.

sparkade han till stenen, som kusin Hans hade sett honom gömma, så att den rullade in på slagfältet.

Nu eller aldrig, tänkte kusin Hans.

»Blücher!» utropade han.

»Alldeles!» svarade kaptenen, det är Blücher, den gamle varulfven, som kommer marscherande in på slätten med sina preussare.»

Således kom der ingen Grouchy; Napoleon stod beröfvad hela sin högra flygel inför 150,000 man. Med sin aldrig svikande kallblodighet ger han ordre till en stor frontförändring.

Men det var för sent och öfvermakten för stor.

Wellington, som vid Blüchers ankomst fick tillfälle att använda reserven, lät nu hela sin armé avancera. Ännu en gång tvungos dock de allierade ett ögonblick att stanna för ett ursinnigt angrepp, som anfördes af Ney, dagens lejon.

»Ser ni honom?» utropade kaptenen, hvars ögon strålade.

Och kusin Hans såg honom, denne sagolike hjelte, hertig af Elchingen, prins af Moskwa, son till en tunnbindare i Saarlouis, marskalk och pär af Frankrike. Han såg honom ila fram utefter kolonnerna — fem hästar voro skjutna under honom — med värjan i hand, uniformen i trasor, utan hatt och med blodet strömmande ned öfver ansigtet.

Och kolonnerna ordnade sig och stormade framåt; de följde sin prins från Moskwa, räddaren