Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/103

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
103
OLIVER TWIST.

Nancy höll fortfarande Olivers hand i sin och upprepade hviskande sina varningar och försäkringar. Allt hade gått så fort och brådstörtadt, att han ej visste ordet af, förr än vagnen redan höll utanför det hus, där juden hade gjort besök föregående afton. Ett ögonblick lät Oliver sin blick irra nedåt den ödsliga gränden, och ett rop om hjälp var nära att tränga sig öfver hans läppar, men Nancys röst ljöd i hans öra, den besvor honom så förtvifladt att tänka på henne, att han ej hade hjärta att ropa. Och medan han betänkte sig, gick tillfället förloradt, ty han var redan inne i huset och dörren var stängd efter honom.

»Den här vägen», sade Nancy och släppte nu först hans hand. »Bill!»

»Hallo!» svarade Sikes och visade sig med ett tändt ljus uppe på trappafsatsen.» Det var punktligt. Kom!»

Af en man med Sikes’ temperament var detta ett stort erkännande och en ovanligt hjärtlig välkomsthälsning. Nancy tycktes också bli glad och nickade vänligt åt honom.

»Hunden gick hem med Tom», anmärkte Sikes, medan han stod där och lyste dem. »Han skulle bara ha varit i vägen.»

»Ja, naturligtvis», svarade Nancy.

»Nå», fortfor Sikes, då de kommit in i rummet och dörren stängts, »följde valpen fogligt med?»

»Som ett lamm.»

»Gläder mig för hans egen skull», förklarade Sikes och gaf Oliver en bister blick, »han hade annars fått slita ondt. Kom hit, pojke, och låt mig läsa lagen för dig; det är så godt att göra undan den saken genast.» Han tog mössan af Oliver och kastade den i en vrå, satte sig på stolen borta vid bordet, grep med bägge händerna om Olivers axlar och ställde honom framför sig.

»Först och främst... vet du, hvad det här är?» frågade han och tog en liten pistol, som låg på bordet.

Oliver svarade ja.

»Nåväl, se hit. Det här är huset — och det här är en kula — och det här en liten bit af en gammal hatt till förladdning.» Sikes laddade pistolen ytterst omständligt och noggrant. »Ser du, nu är den laddad.»

»Ja, jag ser det», svarade Oliver darrande.

»Nåväl», sade banditen, i det han plötsligt fattade Oliver om handleden och satte pistolmynningen så tätt emot hans tinning, att gossen ej kunde låta bli att ge ifrån sig ett litet skrik, »om du säger ett enda ord till mig, då vi kommit ut, annat än då jag först har talat till dig, så har du i samma sekund hela laddningen i skallen på dig. Så att om du får lust att tala utan lof, så är det bäst, att du läser ditt Fadervår först. Så vidt jag vet, är det ingen, som skulle fråga mycket efter dig, om du blefve expedierad, så att det är för din egen skull jag gör mig allt detta helvetes besvär med att förklara saken för dig. Förstår du mig?»