Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/119

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
119
OLIVER TWIST.

med och mat för att inte svälta ihjäl, men hon hade inte skilt sig från det, utan hade det gömdt i barmen. Och det var guld förstår ni — äkta guld, som kunde ha räddat hennes lif!»

»Äkta guld!» upprepade fru Corney och böjde sig ifrigt ner öfver den döende, som hade sjunkit tillbaka. »Vidare! Vidare! Hvem var hon? Och när var det?»

»Hon bad mig gömma det väl, jag var ju den enda, som var hos henne. Och jag stal det! Man skulle ha behandlat gossen bättre, om man hade vetat det alltsammans.»

»Om man hade vetat... hvad?»

Den sjuka gjorde ännu en kraftansträngning. »Då modern kände, att döden närmade sig, hviskade hon till mig, att om hennes barn blef vid lif, skulle det kanske komma en dag, då det inte behöfde blygas så mycket öfver sin stackars mor. »Herre Gud», sade hon, antingen det nu blir en gosse eller en flicka...»

»Hvad hette barnet?» afbröt fru Corney henne.

»De döpte honom till Oliver», mumlade den sjuka sakta. »Och guldet, som jag stal... guldet...»

»Ja, hvad var det?»

Fru Corney böjde sig ännu djupare ner öfver sängen. Men hon drog sig instinktmessigt tillbaka, då den sjuka ännu en gång, långsamt och stelt, satte sig upp och famlade med bägge händerna på täcket, mumlade några obegripliga ord — och sjönk tillbaka.

»Stendöd!» sade den ena af de bägge gummorna, som genast rusade in, så snart dörren öppnades.

»Ja, och naturligtvis var det ingenting hon hade att säga!» förklarade fru Corney och gick likgiltigt sin väg.




KAP. 25.

Åter hos Fagin & C:o.

Samma kväll som detta hände i fattighuset, satt Fagin i sitt näste och funderade vid brasan. Bakom honom vid ett bord sutto Räfven, unge herr Charley och Chitling och spelade whist. Räfven hade trekarlen. Då och då, när tillfälle gafs, granskade han hastigt och uppmärksamt Chitlings kort och inrättade sitt spel därefter. Det måste tilläggas, att Chitling och hans medspelare alltid tappade, hvilket dock ej på minsta sätt tycktes förarga unge Charley. Hvarje gång ett spel var slut, stämde han tvärtom upp ett skallande gapskratt och svor på, att han aldrig i sitt lif hade varit med om en