Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/131

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
131
OLIVER TWIST.

kyska näsa. »Ni är den skönaste af alla kommunala kvinnor!» förklarade han hänryckt. »Vet ni, förtjuserska, att inspektören har blifvit sämre i kväll?»

»Ja», svarade fru Corney blygt.

»Doktorn säger, att han inte kan lefva en vecka», fortfor Bumble. »Och så snart han är död, måste platsen besättas igen. Ack, fru Corney, hvilka utsikter, hvilka utsikter det öppnar sig!»

Fru Corney snyftade.

»Säg bara det lilla ordet, sötaste Corney!» bad Bumble och lutade sig öfver henne. »Det enda lilla ordet!»

»Ja—a—a!» suckade oldtfrun.

»Och så ett enda ord till! Behärska edra välsignade känslor en sekund, så att ni kan säga mig, när det skall bli?»

Hon försökte två gånger att tala, men rösten svek henne. Ändtligen tog hon mod till sig, slog armarna om Bumbles hals och sade, att det kunde bli, så snart han själf ville, och att han var »så förskräckligt söt».

Sedan saken blifvit uppgjord på detta vänskapliga och tillfredsställande sätt, bekräftades öfverenskommelsen högtidligt med ännu en kopp pepparmyntvatten, som hennes starka rörelse gjorde oundgängligt nödvändig. Medan koppen tömdes, berättade hon för herr Bumble, att den gamla gumman dött.

»Mycket bra!» förklarade han och sörplade i sig sin pepparmyntslikör. »När jag går hem, tittar jag in till Sowerberry och säger till honom att skicka hit kista i morgon. Men hvad var det, som gjorde dig så förskräckt, min älskling?»

»Å, det var ingenting särskildt», svarade hon undvikande.

»Hvarför vill du inte tala om det för din egen Bumble?»

»Jo, sedan — när vi ha blifvit gifta, min älskling!»

»Först när vi ha blifvit gifta?! Jag vill väl inte tro, att något af de manliga fattighjonen har vågat...»

»Nej, nej, min älskling!» inföll oldtfrun hastigt.

»Ty om någon — han må nu vara kommunal eller icke kommunal — hade understått sig att lyfta sina ögon till ditt älskliga ansikte, så ansvarar jag för att han inte gör det en gång till!»

Bumbles ord kunde ha tolkats som en just icke öfverdrifvet stor komplimang till oldtfruns behag. Men som han lät dem åtföljas af en hel mängd krigiska åtbörder, uppfattade fru Corney dem som ett starkt vittnesbörd om hans kärlek och förklarade eldigt, att han sannerligen var en riktig Guds ängel.

Gudsängeln slog nu åter upp rockkragen öfver öronen, tog på sig den trekantiga hatten, omfamnade sin tillkommande länge och ömt och begaf sig modigt ut i den kalla och mörka kvällen. Under vägen uppehöll han sig några minuter i de manliga fattighjonens samlingsrum och skällde eftertryckligt på dem, för att öfvertyga sig om, att han kunde sköta inspektörplatsen med tillräcklig stränghet.