särdeles om henne. Hans skarpsynte vän juden skulle otvifvelaktigt genast ha upptäckt, att flickan var nervös och tankspridd som en människa, hvilken efter långt betänkande har beslutat sig för ett halsbrytande steg. Men Sikes var icke så klyftig af sig, och han märkte ingenting alls.
Inemot kvällen tilltog emellertid hennes oro. Medan hon satt och väntade på, att Sikes ändtligen skulle dricka sig till sömns, blefvo hennes kinder ovanligt bleka, och hennes ögon lågade i feber. Sikes låg och halfdåsade och lät oupphörligt späda på sin genever med varmt vatten. Slutligen, då han åter räckte henne glaset, kom han att se på henne. »Hvad fan —!» brummade han, i det han satte sig halft upp och stirrade på henne, »hvad är det med dig? Du ser ju ut som ett lik, som har krupit ur grafven!»
Nancy hade rest sig. »Ändtligen verkade då opiet!» mumlade hon. »Men kanske det redan har blifvit för sent.» (Sid. 196.)
»Det är ingenting», svarade hon. »Hvarför gapar du på mig
så där?»
Han tog om hennes ena arm och ruskade henne. »Hvad är det här för konster? Hvad skall det betyda? Hvad sitter du och tänker på?»
