Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/212

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
212
CHARLES DICKENS.

»Hvad är det ni sysslar med?» frågade Noah och började hämta sig litet.

»Med sådana där små affärer, och det gör folket här i huset också. Ni har just kommit till rätta stället, min vän, det finns inte i hela London ett säkrare ställe än Krymplingarne, nota bene, när jag så vill. Och jag säger ju, att jag tycker om er. Jag skall säga er en sak till», sade han, sedan han sökt lugna Charlotte med vänliga nickar. »Jag har en god vän, som nog kan ge er sysselsättning i det fack, som ni tycker om, och där ni för resten också kan sätta er in i åtskilliga andra fack efter hand. Vänta litet — ska vi gå ut i andra rummet och talas vid litet?»

Noah hade, halft förskräckt och halft misstrogen, vridit sin kropp i alla möjliga krumbukter. Nu hade han småningom blifvit lugnare och sträckte åter ut sina ben som förut. »Vi behöfva inte göra oss det besväret att flytta oss», förklarade han. »Hon där kan bära in sakerna i sofrummet under tiden. Charlotte! Gå in med byltena!» Han höll dörren öppen för henne, medan hon gick helt lydigt. »Hvadfalls?» frågade han sedan i en djurtämjares ton, medan han satte sig igen, »hon lyder ju ganska bra?»

»Präktigt!» svarade Fagin och klappade honom på axeln. »Ni är ett geni, min vän.»

»Om jag inte vore det, sutte jag minsann inte här. Seså, skynda er nu, innan hon kommer igen.»

»Ja, hvad säger ni om att sluta er till min vän?» Sysselsätter en mängd folk, har de finaste medhjälpare inom hela facket...»

»Infödda Londonbor?» inföll Noah och plirade med det ena af sina små ögon.

»Inte en enda från landet. Jag tror nästan, att han inte ens på min rekommendation tog er, om han inte för tillfället behöfde ett par personer.»

»Behöfver jag betala?» frågade Noah och slog sig på byxfickan.

»Ja, annars går det inte.»

»Men — tjugu pund är mycket pängar.»

»Nej, inte då ni ändå inte kan bli af med sedeln. Numret är nog uppskrifvet och stölden anmäld i banken. Den är alltså inte af synnerligt stort värde. Nå, hvad säger ni? Lefva som en herre, med fri kost och logis och tobak och brännvin och hälften af hvad ni själf och flickan förtjäna.»

Noah var visserligen en sniken natur, men det är ändå tvifvelaktigt, om han hade låtit locka sig af dessa lysande villkor, om han känt sig fullkomligt fri. Nu insåg han emellertid, att sade han nej, kunde hans nye vän ögonblickligen utlämna honom till polisen. Och därför svarade han, att han trodde nog, att det skulle passa honom. »Det vill säga», tillade han, »efter flickan är så duktig, skulle jag själf hälst vilja ha lättare och mindre farligt arbete.»

»Hm», mumlade Fagin och såg betänksam ut. »Hvad ska vi