Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/243

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
243
OLIVER TWIST.

om hvarandra, och man hörde tramp af otaliga fötter. Larmet kom allt närmare och närmare. Plötsligt knackade det hårdt på porten, och ett högljudt mummel af förbittrade röster trängde upp till dem.

»Hjälp! Hjälp!» skrek Charley genomträngande. »Han är här! Han är här! Spräng dörren! De öppna inte! Spräng dörren!»

»I kungens namn!» ropade en röst där nere. Strax därefter hördes åter det ursinniga skränet, och det dånade slag mot porten och de nedersta fönsterluckorna.

»Öppna dörren till kammaren där, så att jag kan få spärra in den förbannade skrålhalsen!» skrek Sikes, medan han släpade af med Charley så lätt, som om han varit en tom säck. »Fort!» Han slängde in Charley i nästa rum, slog igen dörren och vred om nyckeln. »Håller porten?» frågade han sedan.

»Den är stängd med både bom och rigel», mumlade Toby, hvilken liksom de bägge andra ännu var alldeles handfallen.

»Och fönsterluckorna?»

»De äro järnbeslagna.»

Sikes ryckte upp fönstret och ropade hotande ner till folkmassan: »Drag åt helvete! Ni kan göra ert värsta! Jag skall lura er ändå!»

Nedifrån svarade ett ursinnigt tjut. Några ropade, att man skulle sätta eld på huset, andra uppmanade poliskonstaplarne att skjuta Sikes, andra begärde stegar och yxor och sprungo fram och tillbaka med facklor, liksom för att leta efter dessa redskap. Och de skränade och svuro och spärrade vägen för folk, som ville fram. Ett par af de modigaste försökte klättra uppför takrännan.

Sikes hade stängt fönstret och vacklat inåt rummet. »Det var högvatten, då jag kom», sade han. »Skaffa mig ett långt rep! De äro allesammans här på framsidan. Jag kan fira mig ner i grafven och komma undan den vägen. Skaffa mig ett rep, säger jag, eller jag slår ihjäl er alla tre och tar sedan lifvet af mig själf.»

De tre andra voro mållösa af skräck, de pekade endast på en skrubb, där tågvirke förvarades. Sikes sökte hastigt ut det längsta och starkaste repet och sprang sedan upp på vinden.

Men i den kammare, där Charley blifvit inspärrad, fanns en liten glugg, som vette utåt grafven. Genom den ropade Charley, att folket skulle vakta baksidan af huset. Så att då mördaren nu kom ut på taket, blef han ögonblickligen sedd och hälsad med höga rop. Därigenom väcktes den på främre sidan stående folkhopens uppmärksamhet, och den började strömma till baksidan af byggnaden.

Sikes hade med ett bräde spärrat den öppning i taket, hvarigenom han praktiserat sig ut. Nu kröp han öfver tegelpannorna och tittade ner. Vattnet hade sjunkit, grafven var en enda gyttjepöl!

Folkmassan hade varit tyst ett ögonblick, medan den sökte gissa sig till, hvad mördaren hade i sinnet. Då den förstod hans