Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/246

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
246
CHARLES DICKENS.

är häcken, bakom hvilken jag låg gömd! Där är gångstigen till filialanstalten! O, Dick, Dick, om jag kunde få återse dig nu!»

»Du skall nog få se honom», sade fröken Rose. »Och då kan du berätta honom, att du kommit tillbaka för att äfven göra honom glad.»

»Ja, inte sant?» sade Oliver och skrattade och grät på en gång. »Då jag rymde bort, sade han: ’Gud välsigne dig!’ till mig; nu skall jag säga: ’Gud välsigne dig!’ till honom.»

Vagnen rullade in genom stadens smala gator. Där låg Sowerberrys hus, alldeles som det hade sett ut förr, fastän inte så stort och ståtligt, tyckte Oliver. Och där voro alla de välbekanta husen och butikerna! Och där var fattighuset, hans barndoms dystra fängelse, med alla de mörka fönstren, och utanför porten stod ännu samme knotige portvakt. Oliver ryckte ofrivilligt till och drog sig undan från fönstret, men i nästa ögonblick skrattade han åt sig själf. Ty det var ju ingen dröm, att allt var förändradt! Vagnen höll utanför stadens största hotell, och utanför på trappan stod herr Grimwig och tog emot och var idel leenden och vänlighet och erbjöd sig icke en enda gång att äta upp sitt eget hufvud. Och rummen voro i ordning och maten på bordet, och det gick alltsammans som genom trolleri.

Men alla voro tysta. Herr Brownlow visade sig icke vid middagen. Och de två andra herrarne gingo med betänksamma ansikten ut och in och hviskade hemlighetsfullt med hvarandra. Slutligen blef äfven fru Maylie utkallad och stannade borta nära en timme och kom tillbaka med förgråtna ögon. Fröken Rose och Oliver sutto ensamma kvar i rummet, upptagna af sina egna tankar. Endast då och då växlade de halfhögt ett par ord.

Slutligen klockan nio på kvällen inträdde både herr Grimwig och doktor Losberne, och efter dem kommo herr Brownlow och en främmande. Oliver hade så när skrikit till. De andra sade, att den främmande var hans bror; han själf visste, att det var den man han hade träffat på gästgifvaregården och som sedan tillsammans med Fagin hade stått och tittat in genom fönstret i hans lilla kammare. Den främmande såg hatfullt på Oliver och satte sig sedan vid dörren. Herr Brownlow, som höll några papper i handen, gick fram till bordet, där fröken Rose och Oliver sutto.

»Ja, det är mycket pinsamt», sade han, »men de bekännelser, som i London underskrifvits i flera personers närvaro, måste i allt väsentligt upprepas här. Ni vet själf (han vände sig mot Monks), hvarför det är nödvändigt. Alltså: gossen (Brownlow lade handen på Olivers hufvud) är en halfbror till er, son till er far, min dyre vän Edwin Leeford, och den stackars Agnes Fleming, som dog strax efter hans födelse; och han är född här i fattighuset.»

»Ja», sade Monks buttert och sneglade förbittrad på Oliver. »Ni har ju hela historien där i papperen.»