Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/248

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
248
CHARLES DICKENS.

stulit henne på juveler och pengar, spelat, rumlat, skrifvit falska växlar; sedan hade han flytt till London, där han lefde tillsammans med det värsta pack. Hon var dödssjuk och ville träffa honom, innan hon dog. Vi sökte och sökte... ändtligen funno vi honom. Och så tog hon honom med sig tillbaka till Frankrike.»

»Där dog hon», sade Monks. »Och hon inpräntade ända in i det sista hos mig sitt brännande hat till dem, som hade förledt min far. Jag svor henne (det var för resten mitt eget hjärtas mening), att, om ett barn blifvit följden af denna förbindelse och om jag träffade detta barn, skulle jag ej ge mig någon ro, förrän jag, för att göra det förolämpande testamentet om intet, hade släpat barnet till galgen. Jag var på god väg, och om inte den skvalleraktiga slinkan varit, skulle jag ha lyckats i min föresats.»

Han lade armarna i kors öfver bröstet och mumlade en förbannelse. Herr Brownlow vände sig emellertid till de andra och omtalade, att Fagin (som Monks kände sedan gammalt) hade fått en stor summa pengar för att göra Oliver till en brottsling. En del af pengarna skulle återbetalas, om Oliver kom undan. Af den anledningen hade det uppstått osämja mellan Fagin och Monks, och det var orsaken, hvarför de bägge rest ut till fru Maylies landställe, för att förvissa sig om, att Oliver verkligen var där.

»Än medaljongen och ringen då?» fortfor herr Brownlow, Han nickade till herr Grimwig, som gick ut och genast kom tillbaka i sällskap med herr och fru Bumble.

»Ser jag rätt?!» utbrast Bumble med illa spelad förtjusning. »Är det verkligen lille Oliver? Å, om du visste, så mycket jag har tänkt på dig!»

»Håll munnen, din narr», mumlade fru Bumble.

»Naturen måste ta ut sin rätt!» ifrade Bumble. »Måste jag inte bli rörd, då jag ser lille Oliver, som har varit ett kommunalt barn och nu sitter här bland de allra gentilaste herrar och damer? Jag älskade sannerligen den gossen, som om han varit min — min egen — morfar! Ack, herr Oliver, minns ni den snälla herrn i hvita västen? Han gick till Gud i förra veckan, i ekkista med nysilfverhandtag!»

»Seså, behärska edra känslor!» snäste herr Grimwig.

»Jag skall försöka», svarade Bumble. Och vändande sig till Brownlow tillade han: »Hur står det till, min herre? Bra, hoppas jag.»

Brownlow, som gått fram till det hedervärda paret, pekade på Monks och frågade: »Känner ni den mannen?»

»Nej», svarade fru Bumble morskt. Hvarpå hennes man tillade: »Har aldrig sett honom i hela mitt lif.»

»Inte det? Då har ni inte häller sålt något till honom? Hade ni t. ex. inte en gång en liten medaljong och en ring....»

»Jag förstår inte», sade fru Bumble. »Har ni kallat oss hit upp bara för att fråga om sådan strunt?»