Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/67

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
67
OLIVER TWIST.

Räfven mumlade ett svar, som antydde, att han förstått, och skyndade utför trappan till de andra.

»Ännu har han således inte skvallrat», sade juden, i det han återtog sin sysselsättning. »Men om han tänker förråda oss till sina nya vänner, kunna vi ännu stoppa till munnen på honom.»




KAP. 14.

En märkvärdig spådom.

Oliver vaknade snart ur sin svimning. Men det talades ej ett ord mera om porträttet, ej heller om hans historia eller hans framtid, man talade blott om saker, som kunde förströ honom utan att göra honom orolig. Då han följande dag kom in i hushållerskans rum och genast såg efter den vackra damens porträtt på väggen, var det borta. »Ja, min gosse», sade fru Bedwin, som hade följt hans blick, »det är nedtaget. Herr Brownlow var rädd, att det inte var bra för dig att se på det.»

»Ack jo, jag tyckte så mycket om att se på det», försäkrade Oliver.

»Ja, ja, min gosse», sade hon godmodigt, »laga bara, att du blir frisk snart, så skall taflan nog bli upphängd igen, det lofvar jag dig. Men låt oss nu tala om något annat.» Och hon började nu berätta vidt och bredt om, sådana rara barn hon hade och en sådan rar man hon hade haft, men det var nu öfver tjugusex år sedan han dog, den stackaren. Nu var det tedags och efter tedrickningen lärde hon Oliver att spela räf, hvilket han lärde sig lika fort som hon kunde förklara det. Med detta spel sysselsatte de sig sedan med stor ifver, tills han skulle i säng.

Det var goda dagar för Oliver. Allt var så fint och ordentligt, och alla voro så snälla och vänliga mot honom; han kände sig som i himmelriket. Så snart han blifvit så kry, att kan kunde kläda sig, skänkte herr Brownlow honom en omgång nya kläder med ny mössa och nya skor. Oliver fick tillåtelse att göra hvad han ville med sina gamla kläder, och han skänkte dem till tjänstflickan, som hade varit snäll mot honom, och sade, att hon skulle sälja dem till någon jude och behålla pengarna. Det gjorde hon, och Oliver såg från fönstret, att juden stoppade ner kläderna i sin påse och gick sin väg med dem. Å, hvad det var skönt, att de voro borta och att han aldrig mera behöfde ta dem på sig!

En kväll, ungefär en vecka efter händelsen med taflan, satt han och pratade med fru Bedwin; då kom det ett bud från herr Brownlow, att han gärna skulle vilja tala med Oliver uppe i sitt