Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/89

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
89
OLIVER TWIST.

falla offer för ett vittnesmål, som, om det också inte var alldeles sannfärdigt, likväl hade varit oundgängligen nödvändigt för att rädda honom (Fagin) och några af hans intima vänner. Slutligen gaf Fagin en tämligen afskräckande skildring af det obehagliga i att bli hängd och uttalade vänskapsfullt och belefvadt sitt innerliga hopp, att han aldrig skulle bli nödsakad att öfverantvarda Oliver Twist till denna otrefliga behandling.

Blodet stelnade i Olivers ådror, medan han satt och hörde på. Han visste ju nu af erfarenhet, att öfverheten kunde råka förväxla skyldiga och oskyldiga, om de händelsevis befunno sig i sällskap. Och när han påminde sig Sikes’ beskyllningar mot Fagin, föreföll det honom ej heller osannolikt, att den gamle juden mer än en gång hade hjälpt till att röja allt för meddelsamma eller för mycket invigda personer ur vägen. Han bleknade, började darra och såg ängsligt upp på juden, som oafvändt hade fixerat honom. Sedan smålog juden ondskefullt, klappade honom på hufvudet och sade, att om han bara höll sig stilla och ägnade sig flitigt åt affären, skulle de nog bli goda vänner. Därmed tog han sin hatt, svepte in sig i en gammal lappad öfverrock, gick sin väg och låste dörren efter sig.

Den återstående delen af dagen och det mesta af de följande dagarna var Oliver alldeles ensam, öfverlämnad åt sina egna tankar. De sysselsatte sig oaflåtligt med hans kära vänner och det förakt de nu måste ha fått för honom, och de voro mycket sorgsna.

Då en vecka hade gått, upphörde juden att låsa dörren, och Oliver kunde alltså ströfva fritt omkring i huset. Öfverallt var det smutsigt, men rummen ofvanpå hade höga panelningar och breda dörrar och dekorerade tak, så att huset hade visst i forna dagar tillhört fint folk och varit ljust och trefligt. Nu hade spindlar spunnit sina nät i hvarje vrå, och ofta, då Oliver inträdde i ett rum, kilade råttorna skrämda öfver golfvet, in i sina hål. De voro de enda lefvande varelser han såg eller hörde. Ofta, då mörkret föll på och han tröttnat på att gå från det ena rummet till det andra, satte han sig ute i farstun vid ytterdörren, blott för att vara nära andra människor, och där satt han och lyssnade och räknade timmarna, tills juden eller gossarne kommo hem.

I alla rummen voro de murkna fönsterluckorna hårdt förskrufvade med undantag af ett vindsfönster åt gårdssidan. Vid detta kunde han sitta i timtal och stirra ut öfver en labyrint af tak och husgaflar och sotiga skorstenar. Någon enda gång hade han sett ett hufvud med gråsprängdt, tofvigt hår titta fram öfver en mur långt borta, men det drog sig alltid hastigt tillbaka.

En eftermiddag, då Räfven och Charley skulle bort på kvällen, kom den förre på den idén, att han ville göra sig litet snygg (det var just ej annars hans svaga sida), och han nedlät sig därför till att be Oliver hjälpa honom litet med toaletten. Oliver blef glad öfver, att han kunde vara till nytta; han ville också gärna försöka tillvinna

Oliver Twist.12