hand vid jordens odling, och deras första egendom, blef det arbete, som de på jorden nedlade. Här var således den ena odlaren lika fri och sjelfständig som den andra. Här kunde ej den starkes rätt göra sig gällande mot den svagare förtryckte.
Det fanns således ej annan utväg att förmedla och sammanjemka ömsesidiga rättigheter och stridiga anspråk än derigenom, att alla utan undantag underordnade sig de bud, som förnuft och rättskänsla föreskrefvo, och på denna väg fick utvecklingen af Skandinaviska Germanernas samhällsförfattning under en lång följd af år obehindradt fortgå. Ömtålig som Germanen alltid varit om helgden af ömsesidiga rättigheter, skulle denna ömtålighet naturligen mest visa sig och framstå uti omsorgen om rättigheterna till jord, emedan det i jorden nedlagda arbetet var, om vi undantaga vapnen, hans första och följaktligen käraste egendom.
I öfverensstämmelse härmed finner man också i våra gamla lagar noggranna och omständliga föreskrifter för betryggande af äganderätten till jord, bestämmande af gränserna för ömsesidiga ägoområden och ansvar för öfverträdelser deremot. Så säger UplandsLagen WidærboBalken 18 Kap. 1 §: Giör man ra ok rör, wærþer har ok atakin, æru till sæx mannæ witni, þa ma han bindæ ok till þinx föræ ok þeræ sæx mannæ witni a han fyllæ sum þær waru ok a sagu. Hawi mals eghandi wald hwat han will hælder liff hans takæ ok upp hængiæ ællr lösi sik wid hwarn lot sum han wiþ kombær. Målsäganden hade således rätt att låta upphänga en person, som blifvit å bar gerning tagen och lagligen öfvertygad att hafva gjort rå och rör å annans bolstad eller förstört grannens råmärke[1]. Först i MELandslag[2] BB. 21 mildras straffet till 40 markers böter, hvilken straffbestämmelse sedan återfinnes i 1442 års LandsLag. Äfven sedan Germanerna i allmänhet upphört att med vapnen afgöra uppkomna tvister, var jorden dem så kär och helig att gränstvister derom i tvifvelaktiga fall ansågos icke kunna slitas annorlunda än på det urgamla sättet genom envig[3].
- ↑ Samma stadgande återfinnes i y. WML. BB. 18 ock SML. BB. 23. I Norska Lagarne heter det om en dylik förbrytare: ”þa er hann iardar þiofr oc utlagr”; ”þa er hann þiofr at oc sekr aleigu vid Konung.” Cnf. Ældr. Gulath. Lov 89 och 264; N. LandsLov TyveB. 8; N. ByLov. Ti.B. 2: 11. Norges Gamle Love indtil 1387 udgivne ved R. Keyser og P. A. Munch.
- ↑ Efter ett manuscript i Cederhjelmska samlingen på Ups. Bibl.
- ↑ Lex Alamannorum Tit. 84. Si qua contractio orta fuerit inter
