ömsesidiga rätt att begagna dem[1]. Antingen aftalades då, att marken skulle vara en gemensam egendom för alla kringboende, såsom vanligtvis fallet var med skogarne, dem en hvar skulle äga att fritt begagna, men blott till sitt eget behof, eller ock stadgades vissa gränser för de områden, som en hvar af de kringboende ägde att disponera, och detta företrädesvis i vatten och vattendrag. Hvad som vid en sådan öfverenskommelse eller delning gillades såsom rättvist och billigt, antogs äfven och lades till grund vid en annan. Häraf uppkom seden att följa samma grunder vid alla dylika tillfällen. Af seden blef lag, och vi finna derföre, att lagarne för dessa fall och i synnerhet sådana, då gränsmärken ej kunde begagnas eller ännu, då lagen skrefs, ej kunnat ifrågakomma, innehålla noggranna föreskrifter för bestämmande af gränserna till särskilda ägoområden eller för grannars rätt till odelad mark. Sättet, hvarpå gränserna i slika fall betecknades, röjer ock nogsamt att bestämmelserna haft sitt ursprung från aftal i en långt äldre forntid, då folket
- ↑ Ehuru denna de kringboendes genom occupation förvärfvade rätt att med andras uteslutande nyttja och bruka skog och ouppodlad mark redan tidigt i lagstiftningen öfvergick till äganderätt, var det likväl och är ännu enligt gällande lag en väsentlig skilnad emellan äganderätten till dylik jord och äganderätten till den odlade och omgärdade jorden eller sådana producter, hvartill äganderätten genom derå nedlagdt arbete (specification) blifvit förvärfvad; en skilnad som hade sin orsak deri, att den förra äganderätten ej grundade sig på något i jorden nedlagdt eller dermed förenadt arbete. Sålunda kallas olofligt tillgrepp af annans växande skog endast åverkan, det tillgripnas värde må nu vara huru stort som helst, och i folkets ögon anses ej dylikt tillgrepp för något brott eller ens skamligt och vanhederligt. Skogsåverkan anställes i hemlighet icke derföre att man vill dölja en skamlig gerning, utan blott för att undvika åtal och thy åtföljande böter. Deremot stämplas den, som olofligen tillgripit ett lass ved i annans skog med samma nesa och vanära som drabbar hvarje annan tjuf, fastän ägarens förlust och ingreppet i äganderätten här kan vara vida mindre. Ehuru numera de flesta af rikets egendomar genom köp eller byte kommit ur första odlarens hand, och äganderätten till skog och ouppodlad mark, så vida dessa vid egendomsköp uppskattats till något värde, sålunda lika med den odlade jorden blifvit förvärfvad genom utbyte mot producten af förflutet arbete, qvarstår dock samma skilnad i lagens ansvarsbestämmelser, och i folkets tänkesätt är skilnaden vida större. Många år torde ock förflyta, innan sed och lag, äfven med dess närvarande milda ansvarsbestämmelser, kunna förlikas. Så helig och djupt rotad var arbetets rätt hos Germanen, att ej en gång en lagstiftning, som varat och tillämpats i mera än 500 år, förmått utrota det ursprungliga om ock numera förvirrade begreppet, att endast arbete är källan till äganderätten.
