grupper till slut skola taga väldet, det kunna vi ej förutse, ty vi veta väl, att många grupper, som förr voro väl utvecklade, nu hafva helt och hållet gått ut. Se vi ännu längre in i framtiden, så kunna vi förutsäga, att en mängd smärre grupper skola helt och hållet utslockna och icke lemna några modifierade ättlingar på grund af de större gruppernas fortsatta och ständiga tillväxt, och att följaktligen af de arter som lefva på en viss period högst få lemna efterkommande in i en aflägsen framtid. I kapitlet om klassificering skall jag återkomma till detta ämne, jag vill blott tillägga, att med dessa satser, att ytterst få af de äldre arterna hafva efterlemnat afkomlingar och att alla ättlingarna af samma art bilda en klass, med dessa satser kunna vi lätt inse orsaken hvarföre i hvarje hufvudafdelning af växt- och djurriket blott ett ringa antal klasser finnas. Ehuru ytterst få af de äldsta arterna nu hafva lefvande och modifierade ättlingar, så måste dock jorden äfven i den mest aflägsna geologiska period hafva varit lika väl befolkad med många arter af många slägten, familjer, ordningar och klasser, som i närvarande tid.
Det naturliga urvalet verkar såsom vi hafva sett uteslutande
genom bevarande och samlande af sådana afvikelser, som kunna
vara af nytta för en varelse under de organiska och oorganiska
lefnadsvilkor, hvaraf den under succesiva perioder är beroende.
Resultatet blir att hvarje varelse alltid sträfvar att förbättras i
förhållande till dess lefnadsvilkor. Denna förbättring bör
oundvikligen föra till den allmänna fulländning i organisation, som
iakttages hos flertalet af de på jordytan utbredda varelserna. Här
komma vi dock in på ett mycket svårt ämne, då ännu ingen
naturforskare gifvit en allmänt tillfredsställande definition på hvad
som förstås med organisationens fulländning. Hos ryggradsdjuren
kommer härvid äfven med i räkningen deras själsförmögenheter
och kroppsbygnadens större eller mindre likhet med menniskans.
Man skulle tro, att graden af de förändringar, som de olika delarna
och organerna undergått under sin utveckling från
embryonaltillståndet intill mogen ålder, skulle kunna tjena såsom hållpunkt vid
jemförelsen; dock förekomma fall, såsom vid de parasitiska
krustaceerna, der flera delar af kroppen blifva ofullkomligare, så att
man icke kan kalla det fullmogna djuret fullkomligare än dess
larv. Von Baer’s måttstock synes ännu vara den bästa och
