Sida:Om arternas uppkomst.djvu/148

Den här sidan har korrekturlästs
136
om arternas uppkomst.


Låt oss nu återvända till naturen. Om ett organ har blifvit utveckladt på något utomordentligt sätt hos någon art, jemförd med andra arter af samma slägte, kunna vi antaga, att detta organ har undergått en ansenlig förändring sedan den tid, då arten afskilde sig från slägtets gemensamma stamfader. Denna period ligger sällan ytterligt långt tillbaka, då arter i allmänhet ej bibehålla sig längre än under en geologisk period. En utomordentlig grad af modifikation förutsätter en ovanligt stor och länge fortsatt föränderlighet, som det naturliga urvalet länge användt till artens bästa. Men då det ovanligt utbildade organets föränderlighet har varit så stor och länge fortfarit under en ej så ytterligt aflägsen period, kunna vi såsom en allmän regel vänta att ännu finna en större föränderlighet i sådana delar än i andra delar af organisationen, hvilka under en mycket längre period hållit sig beständiga. Och detta är enligt min öfvertygelse verkliga förhållandet. Att striden emellan det naturliga urvalet å ena sidan och benägenheten till återgång och föränderligheten å den andra under tidens lopp skall upphöra och att äfven de mest abnormt bildade organer kunna blifva beständiga, derpå ser jag intet skäl att tvifla. Om derföre ett organ, huru abnormt det än är, har i ungefär samma tillstånd öfvergått på många modifierade ättlingar, såsom flädermössens vingar, måste det enligt min teori hafva funnits redan under en ofantligt lång period i nästan samma tillstånd, och derföre är det nu icke mera föränderligt än något annat organ. Det är blott i de fall, i hvilka modifikationen är jemförelsevis ny och utomordentligt stor, som vi skola i hög grad ännu finna denna generativa föränderlighet, som vi kunna kalla den. Ty i dessa fall skall föränderligheten blott sällan ännu hafva blifvit tillintetgjord genom ett fortsatt urval af de individer som varierade på lämpligt sätt och i lämplig grad, och genom ett fortsatt afskiljande af dem som sträfvade att återgå till en tidigare och mindre modifierad form.


Artkarakterer äro föränderligare än slägtkarakterer.


Den grundsats, som innefattas i denna tankegång, kan vidare utsträckas, ty det är bekant att artkarakterer äro föränderligare än slägtkarakterer; ett enkelt exempel förklarar hvad jag härmed menar. Om några arter i ett stort växtslägte hafva blå blommor och andra röda, så är blommornas färg blott en artkarakter och ingen skulle öfverraskas deraf att någon af de blå arterna