Sida:Om arternas uppkomst.djvu/166

Den här sidan har korrekturlästs
154
om arternas uppkomst.

plats i traktens naturhushållning kan bättre fyllas genom modifikation af någon eller flera af dess invånare. Och sådana nya platser bero på långsamma förändringar i klimat, eller på tillfälliga inflyttningar af nya invånare och sannolikt i ännu högre grad derpå, att några af de gamla invånarna småningom blifva modifierade, hvarvid de sålunda bildade nya formerna och de gamla ömsesidigt inverka på hvarandra. Derföre böra vi i hvarje trakt och på hvarje tid se blott några få arter, som förete ringa till en viss grad permanenta modifikationer i kroppsbildning; och detta är helt visst förhållandet.

För det andra måste många nu sammanhängande ytor inom en ny period hafva varit afdelade i skilda portioner, i hvilka många former, särskildt bland de arter som para sig för hvarje befruktning och vandra mycket, kunna hafva blifvit tillräckligt skilda för att anses såsom representerande arter. I detta fall måste mellanformer emellan de olika representerande arterna och deras gemensamma stamfader en gång hafva existerat inom hvarje afskild portion af landet, men dessa länkar hafva under det naturliga urvalets fortgång blifvit ersatta och utrotade, så att de icke längre finnas i lifvet.

För det tredje, om två eller flera varieteter hafva bildats i skilda delar af en fullkomligt sammanhängande yta, så böra mellanformer sannolikt först hafva uppkommit i de mellanliggande områdena, men de böra i allmänhet hafva haft en kort varaktighet. Ty af redan angifna skäl (nämligen af hvad vi veta om beslägtade eller representerande arters äfvensom erkända varieteters verkliga utbredning) måste dessa mellanformer förekomma i ringare antal än de varieteter som de förena. Redan af denna orsak böra mellanformerna vara utsatta för tillfälliga förödelser, och under det naturliga urvalets fortgående modifikationsprocess böra de nästan säkert undanträngas och ersättas af de former de sammanbinda; ty då dessa förekomma i större antal skola de lemna flera varieteter och sålunda blifva vidare förädlade af det naturliga urvalet och vinna större fördelar.

Slutligen måste, icke på en viss tid utan alltid, om min teori är sann, helt säkert tallösa varieteter hafva funnits sammanbindande alla arter af samma grupp, men det naturliga urvalet sträfvar oupphörligen, såsom ofta nämts, att utplåna stamformerna och mellanformerna. Bevis på deras fordna tillvaro kan således finnas blott ibland fossila qvarlefvor, hvilka, såsom vi skola försöka visa i ett följande kapitel, äro bevarade i en ytterligt ofullständig och osammanhängande urkund.