Sida:Om arternas uppkomst.djvu/233

Den här sidan har korrekturlästs
221
bastardbildning.

ren stamart bringar bastardens blomma att vissna hastigare än den annars skulle gjort, och en blommas tidiga vissnande är som bekant ett tecken till börjande befruktning. Från denna yttersta grad af ofruktsamhet hafva vi sjelfbefruktande bastarder, som sätta allt större och större antal frö, ända upp till den fullkomligaste fruktsamhet.

Bastarder af två arter, som äro mycket svåra att kroasera och sällan lemna någon afföda, äro i allmänhet mycket sterila, men jemförelsen emellan svårigheten att åstadkomma första kroaseringen och de deraf uppkomna bastardernas ofruktsamhet — två klasser af fakta, som i allmänhet förblandas med hvarandra — är på inga vilkor sträng. Det finnes många fall, i hvilka två rena arter kunna förenas med ovanlig lätthet, såsom i slägtet Verbascum, och alstra talrika hybrida afkomlingar, men dessa äro ytterst ofruktsamma. Å andra sidan finnas arter, som mycket sällan eller med yttersta svårighet kunna kroaseras, men om en gång bastarder bildas, äro de mycket fruktsamma. Dessa två motsatta fall inträffa stundom inom samma slägte, till exempel Dianthus.

Fruktsamheten vid första kroaseringen och hos bastarderna rubbas vida lättare af ogynsamma förhållanden än fruktsamheten hos rena arter. Men graden är dessutom i sig sjelf föränderlig, ty den är icke alltid densamma, om samma två arter kroaseras under samma förhållanden, utan beror till en del på de individers konstitution, hvilka komma att väljas till experimentet. Så är äfven förhållandet med bastarderna, ty deras fruktsamhetsgrad skiljer sig ofta betydligt hos olika individer uppdragna från frön ur samma fröhus, oaktadt de lefva under samma förhållanden.

Med uttrycket systematisk affinitet menas likheten emellan arter i skapnad, konstitution, särdeles i de delar, som äro af hög fysiologisk betydelse och visa blott få afvikelser hos närslägtade arter. Fruktsamheten vid första kroaseringen emellan arter och hos de bastarder som deraf uppkomma beror i hög grad på deras systematiska affinitet. Detta bevisas deraf, att hybrider aldrig hafva uppkommit emellan arter, som af systematiker ställas i skilda familjer, och å andra sidan deraf, att mycket närbeslägtade arter i allmänhet förena sig med lätthet. Men öfverensstämmelsen emellan systematisk affinitet och lätthet för kroasering är icke sträng. En mängd exempel kunde gifvas på närslägtade arter, hvilka icke eller blott med yttersta svårighet kunna bringas till parning, och å andra sidan på mycket skilda arter, som med lätthet låta kroasera sig. I samma familj kan finnas ett slägte, som Dianthus, af hvilket många arter utan svårighet kunna kroaseras, och ett