Sida:Om arternas uppkomst.djvu/236

Den här sidan har korrekturlästs
224
om arternas uppkomst.

kroasering endast af det skäl, att de icke skola sammanblandas i naturtillståndet? Jag tror det icke. Ty hvarföre skulle ofruktsamheten vara af så olika grad vid arternas kroasering, då vi måste antaga det vara af lika vigt för alla arter att skyddas för sammanblandning? Hvarföre skulle graden af ofruktsamhet i sig sjelf vara föränderlig hos individer af samma art? Hvarföre skulle en art kunna kroaseras med lätthet och dock lemna blott sterila bastarder, och hvarföre skulle andra arter, som blott med största svårighet kunna kroaseras, lemna fullt fruktsamma bastarder? Hvarföre skulle ofta finnas så stor olikhet i resultaten af ömsesidig kroasering emellan två arter? Hvarföre, kan man äfven fråga, har bastardbildning någonsin blifvit möjlig? Att gifva arterna den särskilda förmågan att alstra bastarder och sedan sätta en gräns för deras vidare fortplantning genom olika grader af ofruktsamhet, som icke stå i något närmare sammanhang med lättheten af den första kroaseringen, det synes mig i sanning vara en sällsam anordning.

Ofvanstående reglor och fakta synas mig deremot tydligt visa, att ofruktsamheten både vid första kroaseringen och hos bastarder är helt enkelt tillfällig eller beroende på okända afvikelser i reproduktionsorganerna; olikheterna äro af så egendomlig och begränsad natur, att vid ömsesidig kroasering det manliga elementet af den ena arten fritt inverkar på det qvinliga hos den andra, men icke tvärtom. Det är kanske lämpligt att litet mera fullständigt med ett exempel förklara hvad jag menar med att ofruktsamheten är beroende på andra skiljaktigheter och icke en särskild förlänad egenskap. Då en växts förmåga att kunna inympas på en annan eller icke är helt och hållet likgiltig för dess välfärd i naturtillståndet, antager jag, att ingen vill anse denna förmåga såsom en särskild förlänad egenskap, utan att hvar och en medgifver att den sammanfaller med skiljaktigheter i lagarna för de båda växternas utveckling. Vi kunna stundom se skälet, hvarföre ett träd icke går på ett annat, uti olikheter i deras tillväxt, i hårdheten af deras ved, i safvens beskaffenhet och dylikt, men i en mängd fall kunna vi icke angifva något skäl alls. Till och med stora olikheter, såsom om växternas storlek är betydligt olika, om den ena är trädartad, den andra en ört, eller den ena alltid grön, den andra blott om sommaren, och om de äro lämpliga för olika klimat, äro icke alltid tillräckliga hinder för ympningen. Såsom vid bastardbildning, så är äfven vid ympning möjligheten begränsad af systematisk affinitet, ty ingen har varit i stånd att ympa ihop träd som höra till olika familjer, och å