Sida:Om arternas uppkomst.djvu/302

Den här sidan har korrekturlästs
290
om arternas uppkomst.

formationer äro nära beslägtade ehuru ansedda såsom skilda arter. Då bildandet af hvarje formation ofta har blifvit afbruten och långa tomrum finnas emellan de successiva formationerna, böra vi icke vänta oss att finna, såsom jag försökt visa i sista kapitlet, i en eller två formationer alla de intermediära varieteterna emellan arterna som uppträdde vid början och slutet af dessa perioder, men vi böra finna efter mellantider, mycket långa om de beräknas efter år, men blott måttligt långa efter geologisk beräkning, beslägtade former eller såsom de af några hafva kallats representerande arter, och dessa finna vi helt säkert. Vi finna i korthet sagdt så tydliga bevis på långsam och knappt märkbar förändring af artformer, som vi hafva rätt att vänta.


Om graden af utveckling hos de gamla formerna
jemförda med de lefvande.


Vi hafva sett i fjerde kapitlet att graden af organernas differentiering och specialisering hos alla organiska varelser i mogen ålder är den bästa hittills funna måttstocken på graden af fulländning. Vi hafva också sett, att då delarnas och organernas specialisering är en fördel för hvarje varelse, så sträfvar det naturliga urvalet att göra hvarje varelses organisation mera specialiserad och fullkomlig och i denna mening högre, ehuru det dock kan lemna många varelser med enkla och oförädlade bildningar lämpliga för enklare lifsvilkor, och i några fall torde det naturliga urvalet äfven degradera eller förenkla organisationen och dock lemna sådana degraderade varelser i ett tillstånd som gör dem lämpliga för sitt nya lefnadssätt. På ett annat och mera allmänt sätt blifva nya arter öfverlägsna sina föregångare, ty de måste i kampen för tillvaron besegra alla de äldre formerna med hvilka de komma i täflan. Vi kunna derföre antaga, att om under ett nästan lika klimat de eocena invånarna på jorden kunde bringas i täflan med de nu lefvande, skulle de förra besegras och utrotas af de senare, liksom de sekundära af de eocena och de palæozoiska af de sekundära formerna. Genom detta bevis på seger i kampen för tillvaron, äfvensom enligt måttstocken, organernas specialisering, borde nya former enligt teorien för naturligt urval stå högre än de gamla formerna. Är detta fallet? Ett stort flertal palæontologer skulle besvara frågan med ja och jag antager att svaret måste medgifvas vara riktigt ehuru svårt att fullkomligt bevisa.