Sida:Om arternas uppkomst.djvu/395

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
383

FJORTONDE KAPITLET.




Rekapitulation och slut.


Rekapitulation af invändningarna emot teorien om naturligt urval. — Rekapitulation af de allmänna och enskilda omständigheter, som tala till dess fördel. — Orsaker till den allmänna tron på arternas oföränderlighet. — Huru långt teorien om naturligt urval kan utsträckas. — Verkningarna på naturhistoriens studium af dess antagande. — Slutanmärkningar.


Då detta arbete är ett enda långt argument, kan det vara fördelaktigt för läsaren att hafva de ledande fakta och slutledningarna i korthet rekapitulerade.

Att många allvarsamma invändningar kunna göras emot teorien om härstamning med modifikation genom naturligt urval, vill jag icke förneka. Jag har bemödat mig att gifva dem deras fulla kraft. Ingenting kan i första ögonblicket synas svårare att tro, än att de mest invecklade organer och instinkter fått sin fullkomlighet icke genom krafter öfverlägsna ehuru analoga med menniskoförnuftet, utan blott genom accumulation af oräkneliga små variationer, hvar och en nyttig för sin egare. Icke destomindre kan icke denna svårighet betraktas såsom verklig, huru stor vår inbilning än må göra den, om vi medgifva följande satser, att alla delar af organismen och alla instinkter åtminstone förete individuela olikheter — att en kamp för tillvaron existerar, som leder till bevarande af gynsamma afvikelser i kroppsbygnad eller instinkt och slutligen att gradationer i fullkomligheten af hvarje organ kunna hafva existerat, hvar och en god för sitt slag. Sanningen af dessa satser kan som jag tror icke bestridas.

Det är otvifvelaktigt mycket svårt till och med att gissa genom hvilka gradationer många bildningar nått sin fulländning, isynnerhet ibland genombrutna och bristfälliga grupper af