Sida:Om arternas uppkomst.djvu/40

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
30
om arternas uppkomst.

Ju ovanligare och ju mer afvikande en karakter vid sitt första uppträdande var, desto mer måste den hafva ådragit sig uppmärksamhet. Dock är ett sådant uttryck som ”försök att göra en påfågeldufva” i de flesta fall i högsta grad oriktigt. Ty den som först utvalde till afvel en dufva med något starkare utvecklad stjert har säkerligen icke drömt om hvad som skulle blifva af denna dufvas afkomlingar genom dels omedvetet dels planmässigt urval. Kanske har stamfadern till alla påfågeldufvor blott haft fjorton, något utbredda stjertfjädrar, såsom den Javanesiska påfågeldufvan nu för tiden, eller såsom individer af andra raser, på hvilka man har funnit ända till sjutton stjertfjädrar. Den första kroppdufvan har kanske icke haft sin kräfva mera uppblåst, än måsdufvan nu plägar göra med öfre delen af matstrupen, en vana som af alla dufamatörer lemnas utan afseende, emedan den icke erbjuder någon utgångspunkt för urvalet.

Men man får icke antaga, att det behöfves stora afvikelser för att ådraga sig amatörens uppmärksamhet; han iakttager ytterst små olikheter, och det ligger i menniskans natur att värdera en nyhet som hon har i sin ego, om den ock är obetydlig. Derföre får man icke jemföra värdet af de i början obetydliga individuela olikheterna hos exemplar af samma art med den vigt samma afvikelser få, då en gång mera rena raser af arten äro bildade. Många obetydliga afvikelser kunna hafva förekommit ibland dufvor, hvilka betraktats såsom felaktiga afvikelser från hvarje ras’ fulländade typ, och hafva på den grund förkastats och sådant händer väl ännu. Vår vanliga gås har icke lemnat någon värdefull varietet och vid expositioner af fjäderfä utgifvas derföre den vanliga rasen och Toulouse-rasen för olika raser, ehuru de skilja sig blott till färgen, den mest föränderliga af alla karakterer.

Dessa åsigter förklara vidare en anmärkning som ofta göres, att vi icke veta något om våra rasers ursprung eller historia. Emellertid kan man svårligen säga om en ras, liksom om en språkdialekt, att den haft ett bestämdt ursprung. En person vårdar och använder till afvel en individ med ringa afvikelser i kroppsbygnad eller han nedlägger mer än vanlig omsorg på att sammanpara sina bästa djur och förbättrar derigenom sin afvel; och de förädlade djuren sprida sig långsamt i det närmaste grannskapet. Men då de ännu icke kunna hafva ett bestämdt namn och deras värde ännu ej är särdeles stort, aktar ingen menniska på deras historia. Om de nu genom samma långsamma förfarande ytterligare förädlas, utbreda de sig vidare, uppmärksammas såsom något märkvärdigt och värdefullt och erhålla sannolikt nu först en