Sida:Om arternas uppkomst.djvu/415

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
403
rekapitulation och slut.

några få hafva lemnat modifierade ättlingar. Ty såsom jag nyligen anmärkt angående de andra medlemmarna af hvarje stor klass, såsom Vertebrata, Articulata etc., hafva vi tydliga bevis i deras embryologa, homologa och rudimentära bildningar, att inom hvarje klass alla härstamma från en enda stamfar.

Om de af mig i detta arbete samt af Wallace i Linnean Journal framstälda eller med dem analoga åsigter om arternas uppkomst allmänt antagas, kunna vi dunkelt förutse, att en ansenlig omhvälfning i naturalhistorien måste inträffa. Systematikerna skola blifva i stånd att fortsätta sina arbeten såsom hittills, men de skola icke oupphörligt jägtas af det dunkla tviflet om den eller den formen är en äkta art. Att detta skall vara en stor lindring tager jag för gifvet, det bjuder mig min egen erfarenhet. De ändlösa tvisterna, om de femtio britiska Rubusformerna äro eller icke äro goda arter, skola upphöra. Systematikerna skola blott hafva att afgöra (och detta är dock icke lätt) om en form är tillräckligt bestämd och konstant för att tillåta en definition, och om den är definierbar, om skiljaktigheterna äro tillräckligt vigtiga för att göra den förtjent af artnamnet. Detta sista skall vara vida väsentligare än det nu är; ty skiljaktigheter emellan två former, ehuru små, om de icke förenas genom intermediära gradationer, betraktas af de flesta naturhistoriker såsom tillräckliga för att höja båda formerna till rang af art. Hädanefter skola vi tvingas att erkänna att den enda skilnaden emellan arter och väl utpräglade varieteter är att de senare säkert eller antagligen äro förenade för det närvarande genom gradationer, hvaremot arterna fordom voro det. Derföre skola vi utan att förkasta afseendet på tillvaron i närvarande tid af öfvergångar emellan två former ledas till ett noggrannare öfvervägande och högre värderande af den verkliga graden af skilnad emellan dem. Det är väl möjligt att former, som nu allmänt erkännas vara varieteter, hädanefter kunna anses förtjena namnet art; och i detta fall skola det vetenskapliga språket och det vanliga språket komma öfverens. Med ett ord, vi skola behandla arterna på samma sätt som de naturhistoriker behandla slägtena, hvilka erkänna att slägtena äro blott artificiela kombinationer för beqvämlighets skull. Detta må nu icke vara någon behaglig utsigt, men vi skola åtminstone vara befriade från det fåfänga sökandet efter det oupptäckta och oupptäckbara väsendet af begreppet art.

De öfriga och mera allmänna afdelningarna af naturalhistorien skola vinna betydligt i intresse. De af naturhistorikerna använda termerna slägtskap, gemensam typ, morfologi, adaptiva karakterer,