Sida:Om arternas uppkomst.djvu/45

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
35
arternas förändring i naturtillståndet.

ANDRA KAPITLET.




Arternas förändring i naturtillståndet.


Föränderlighet. — Individuela olikheter. — Tvifvelaktiga arter. — De allmänna och mest utbredda arterna variera mest. — Arterna af de större slägtena i hvarje land variera oftare än de mindre slägtenas arter. — Många arter af de större slägtena likna varieteter deri, att de äro nära beslägtade med hvarandra men på olika sätt, och att de bebo ett mycket inskränkt område.


Föränderlighet.


Innan vi på de organiska varelserna i naturtillståndet tillämpa de grundsatser, hvilka vi behandlat i föregående kapitel, måste vi först undersöka i huru hög grad de äro underkastade förändringar i naturtillståndet. För att fullständigt behandla detta ämne fordrades att uppsätta en lång lista af torra fakta, hvilket jag dock spar till ett kommande arbete. Jag vill icke heller uppehålla mig vid de olika definitioner, som gifvits på begreppet art, ty ingen af dem har ännu tillfredsställt alla naturforskare och vanligen innesluter definitionen ett obekant element, en särskild skapelseakt. Uttrycket varietet är lika svårt att definiera, gemensamt ursprung är emellertid i allmänhet deri inbegripet ehuru sällan möjligt att uppvisa. Monstrositet är efter min uppfattning en ansenlig afvivikelse i bildning, som är antingen direkt skadlig eller åtminstone icke nyttig för arten. Några författare begagna äfven uttrycket variation såsom term för att beteckna afvikelser som framkallats af de yttre lefnadsvilkorens direkta inflytande och variationer i denna mening anses för icke ärftliga. Hvem kan dock med visshet säga, att den dvärgartade beskaffenheten af några snäckor i Östersjöns flodmynningar eller af växterna på alpernas höjder eller ett djurs tätare pels i de högre breddgraderna, att icke dessa afvikelser i vissa fall åtminstone under några generationer äro ärftliga, och i detta fall borde man i min tanke kalla formen varietet.